År 1960 skrev Theodore Levitt sin banbrytande artikel ”Marketing Myopia” – ”marknadsföringsnärsynthet”. Den handlar om hur företag kan döma sig själva till sotdöden genom att inte uppfatta det verkliga kampfältet: som tågbolag som tror att de bara konkurrerar med andra tågbolag, när de egentligen är i transportbranschen.
Jag kom att tänka på Levitts artikel när de rödgröna regeringsplanerna utropades. För medielogiken som pressat fram den presskonfererade samhörigheten riskerar nu att växla in den breda vänsterns politiska arbete på ett spår som leder åstad.
Proklamationen av den borgerliga Alliansen blev en omedelbar succé – det ängsliga mellanskiktets taltrattar i medierna älskade det färgglada spektaklet. Efter att Alliansen presenterat ett minimalt politiskt program, med punkter man ogärna ville diskutera, rapporterade DN servilt: ”Tvistefrågor lär återstå efter Bankeryd. Men alla var de glada åt att vara hemma hos Göran, även om Maud var lite avundsjuk på äppelträden.” Tidningen kunde också slå till med den på samma gång precisa och bisarra rubriken: ”Oppositionen utlovar mer enighet”.
Medan högeralliansen framgångsrikt gick till val på att maskera effekterna av sina politiska förslag med orangea ballonger, behöver vänstern tränga igenom en borgerlig mediedimma med sina egna förslag, med politik som kan entusiasmera. Muntrare partiledarminer är betydelsefulla i en sådan strävan. Men uppgiften är inte att spegla det borgarna gör i en slags tänkt mittlinje som passerar riksdagshus och Tv-studior.
Vi är inne i en finansiell kris som troligen blir den mest omfattande Västvärldens upplevt sedan 1930-talet. Då ledde krisen till en hegemoniförskjutning till socialdemokratins fördel och till det offentliga ägandets genombrott i västerländsk kapitalism – men först världskrig och folkmord. Idag har vi upplevt tre decennier av vinstökningar på lönernas bekostnad. De rikaste har avsöndrat sig socialt på ett sätt som inte varit fallet på 70 år. Den offentliga infrastrukturen står under hård press. Allt det där ställs nu på sin spets i och med krisen.
Ute i den vida världen har tortyr och hemliga fängelsehålor återkommit som öppet tolererade instrument i västerländsk maktutövning. Samtidigt ser vi den ledande stormakten stappla, och kan börja undra vad den drar med sig i fallet. EU-systemet pressar fram inskränkning av konflikträtten. Den parlamentariska demokratin är i kris i hela västvärlden – med skrumpnande förtroende för det politiska systemet och fascistiska partier som på många håll har stort inflytande.
Detta är spelplanen – inte regeringens propositionslista. Och då är i alla fall jag inte i första hand orolig för att samarbetet ska leda till dåliga kompromisser. Det räknar jag med, givet vänsterns svaghet. Man får leva med dem och göra det bästa av situationen. Det stora hotet, är att förståelsen av politik inskränks till den inre parlamentarisk-mediala logik som tenderar att bli utslagsgivande när de rödgröna ska arbetsgruppa sig ihop. Den interna debatten inom såväl facket, socialdemokratin som vänstern riskerar nu att regrediera till endimensionalitet; till frågan om kompromisserna är tillräckligt radikala eller tillräckligt nära mitten. Men det avgörande blir om politiken är relevant för att möta verklighetens vågor, i tillräcklig kommunikation med sociala maktförhållanden för att flytta mitten.
Här kommer Levitts marknadsmetaforer tillbaka som onda andar. En krampaktig inriktning av partiarbetet på att positionera sig mot varandra och använda den politiska journalistkåren som facit, blir som att försöka slå sig fram till fönsterplats i en stillastående buss kvarlämnad på järnvägsspåret.
