Den schweiziska psykoanalytikern Carl Gustav Jungs idéer har under 2010-talet fått en renässans inom populärkulturen. Han har tjänat som inspiration för mediepersonligheter från Jordan Peterson till Anna Björklund, och citeras allt oftare även i dagspress och kulturtidskrifter. Diskussionerna kring Jung rör sig ofta om samhället, och särskilt uppskattad verkar han vara inom högern.
Jung uppmärksammades också nyligen med en rad artiklar i Psykologtidningen. Där blir det tydligt att det inte handlar om något ökat intresse för Jung inom klinisk praktik eller psykologisk forskning. Vi får reda på att de som undervisar om honom på högskolan är teologer, och att de som läser kurserna hittar till honom via populärkulturen. De jungianska analytikerna i Sverige är å andra sidan bara ”ett tiotal”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Han har tjänat som inspiration för mediepersonligheter från Jordan Peterson till Anna Björklund
Trots att det alltså snarare är i samhällsdebatten än inom psykologisk behandling som Jung verkar ha fått ett uppsving, lyser diskussioner om hans eget politiska tänkande med sin frånvaro. När frågan ändå ställs säger Svenska C.G. Jungstiftelsens Suzanne Gieser i Psykologtidningen att ”Egentligen var han inte intresserad av politik. Han var schweizare och tyckte att alla människor behöver en jordplätt att bruka och meditera på.” Ett uttalande som är helt missvisande.
Efter att Ernst Kretschmer år 1933 klivit av som redaktör för Zentralblatt für Psychoterapie tog Jung över under överseende av psykoterapiförbundets nya Reichsführer Matthias Göring, kusin till naziledaren Hermann Göring. Matthias Göring var ledare för utrensningarna av ”judiska” psykoanalytiker – det vill säga dels de som faktiskt var judar, men även icke-judiska freudianer.
Jungs engagemang för nazismen ska inte ses som separat från hans övriga ’vetenskapliga’ arbete
Jung levde vid den här tiden i Zürich, på bekvämt avstånd från de tyska nazisternas möjligheter till påtryckningar. Valet att börja arbeta för Göring och Hitlerregimen var alltså frivilligt. Jung förblev redaktör för Zentralblatt till 1936, och var därefter kvar som biträdande redaktör.
Det första nummer som han var redaktör för, utgivet i december 1933, inleds med en essä av Jung själv med titeln ”Zur gegenwärtigen Lage der Psychoterapie” (”Om psykoanalysens nuvarande situation”). I den skriver han bland annat att ”den tydliga skillnaden mellan germaners och judars psyken, som länge framstått tydligt för de sensibla, ska inte längre göras osynlig”. Han skriver vidare om skillnaderna mellan det ”ariska undermedvetna” och det ”judiska undermedvetna” och att felet med freudiansk psykoanalys är att den använder judiska koncept på kristna människor. I efterordet till numret skriver Matthias Göring om betydelsen av att alla medlemmar i psykoterapiförbundet noggrant studerar Hitlers Mein Kampf.
Jungs position bland Tredje rikets tänkare är unik på så sätt att hans nazistiska gärning tenderar att sopas under mattan
Jungs engagemang för nazismen ska inte ses som separat från hans övriga ”vetenskapliga” arbete. I Modern man in search of a soul (utkommen på engelska 1933), skriver han om behovet av en stark ledare. I The integration of the personality (på engelska 1939) skriver Jung att ”Den italienska nationens sorgesånger riktar sig till Furstens personlighet, och andra nationers klagan härrör från avsaknaden av stora ledare.” Därtill bifogar han en fotnot: ”Detta kapitel gavs ursprungligen som en föreläsning i november 1932. Sedan dess har även Tyskland funnit sin ledare.”
Jungs position bland Tredje rikets tänkare är unik på så sätt att hans nazistiska gärning tenderar att sopas under mattan. När jämförbara figurer som filosofen Martin Heidegger eller statsvetaren Carl Schmitt diskuteras i samtiden brukar även deras anhängare se nödvändigheten i att aktivt förhålla sig till deras politiska handlande, diskutera hur deras övriga tänkande hör ihop med den, och föra resonemang kring på vilket sätt en icke-fascistisk läsning av dem är möjlig. De som vill diskutera Jung, i synnerhet de som omfamnar hans tänkande, borde göra detsamma.
