Allt eftersom röstsiffrorna började sippra ut stod det klart att vänsterkrafterna lidit ett historiskt nederlag. Vänsterns försök att samla stöd för en ”Tredje front” (bestående av vänstern och olika regionala partier) hade därmed misslyckats. Kongresspartiet, med Mahmohan Singh och Rahul Gandhi i spetsen, blev största parti, och kan fortsätta regera världens näst folkrikaste land.
I valet 2004 vann vänstern 63 av 543 mandaten i Lok Sabha (Folkförsamlingen). Det var den indiska vänsterns bästa valresultat någonsin. Denna gång samlade vänstern 24 mandat. Det ledande vänsterpartiet, Communist Party of India (Marxist), gick från 43 till 16 ledamöter. Dess allierade Communist Party of India vann fyra mandat, Revolutionary Socialist Party och vänsternationalistiska All India Forward Bloc två vardera. Vänsterpartiernas ledare har deklarerat att man nu kommer att sitta i opposition.
Valförlusten har sina tekniska och politiska förklaringar. Indien tillämpar det brittiska valsystemet med personval i enmansvalkretsar. Små svängningar i opinionen kan ge kraftiga förändringar i mandatfördelningen. Vänsterns andel av rösterna, runt sju procent, är i princip samma som 2004. I flertalet valkretsar presenterar vänstern inga kandidater överhuvudtaget då chanserna att vinna är mycket små.
Kommunisternas väljarbas är i mångt och mycket begränsat till de tre vänsterstyrda ”röda” delstaterna (Västbengalen, Kerala och Tripura). 2004 hade den antikommunistiska oppositionen i Västbengalen varit splittrad, vilket gjorde det lätt för CPI (M) att vinna många valkretsar. I år hade oppositionen (framförallt Kongresspartiet och dess utbrytargrupp Trinamool Congress) slutit en allians, och vann flertalet mandat från delstaten.
I Kerala hade vänstern vunnit 18 av 20 mandat i förra valet. Ingen förväntade sig att man skulle kunna upprepa den bravaden, men denna gång fick man bara fyra mandat. De senaste åren har CPI (M) i Kerala trasats sönder av interna splittringar.
Som salt i såren har anklagelser i en större korruptionsskandal riktats mot partiets delstatssekreterare, Pinarai Vijayan. 2004 hade CPI (M) och CPI ingått i valallianser (tillsammans med Kongresspartiet och övriga krafter) i Andhra Pradesh och Tamil Nadu, valallianser som upplevde jordskredssegrar. Denna gång stod vänstern på motsatt sida som Kongresspartiet i bägge delstaterna. I Tamil Nadu tappade man två av fyra mandat, i Andhra Pradesh blev man helt utan mandat. I Tripura lyckades dock CPI (M) hålla ställningarna och behålla delstatens båda mandat.
Vänstern hade stöttat Kongresspartiets regering, men drog undan sitt stöd 2008 i protest mot kärnkraftsavtal med USA. Inför årets val hade CPI (M) och övriga vänsterpartier mobiliserat för att bilda en regering bestående av olika sekulära och regionala partier. Men den ”Tredje fronten” fick bara 88 mandat, långt mindre än vad som krävs för att bilda regering.
Den ”Tredje fronten”, en bred och brokig samling utan någon tydlig premiärministerkandidat, väckte minnen från 90-talets instabila regeringar och ständiga regeringskriser. I slutändan upplevde många väljare Kongresspartiet som ett stabilare regeringsalternativ än det hindunationalistiska högerpartiet BJP eller vänsterns ”Tredje front”. Senast 2011 ska delstatsval hållas i Västbengalen och Kerala. Med parlamentsvalet i ryggen har högerkrafterna fått blodsmak.
