Förslaget till revidering av statsförfattningen kom till under Berlusconis center-högerkoalition under starka påtryckringar av Lega Nord, det norditalienska partiet med separatistiska böjelser. Den nya författningen skulle ha gett regionerna större självständighet, vilka själva skulle råda över skola, adminstrativ polis (ett oklart begrepp) och hälsovård. Den nya författningen skulle också öppna vägarna för en ”federal skattepolitik”. Parlamentariker och senatorer skulle ha reducerats från nuvarande 945 till 770. Att skära ned på denna priviligierade grupp var ett starkt argument då politikerföraktet är utbrett i Italien. Den andra kammaren, senaten, skulle ha blivit federal. Ändringarna behövs för att modernisera landet och följa resten av västvärlden, var ja-sidans huvudargument.
För eller mot Berlusconi
Sakfrågan var komplicerad, men kom på grund av Berlusconis egna initiativ i valkampanjen att handla om ett för eller emot honom. Berlusconi har ännu inte accepterat att han förlorade parlamentsvalet i april. Han menade att om italienarna nu visade att de godtog de förändringar av författningen som hans regering åstadkommit var det ett tecken på att han hade folkets stöd. Han uppmanade det italienska folket att ge Prodiregeringen en avgörande knuff genom att säga ja till författningsändringarna. Han menade vidare att de som vill behålla den ursprungliga konstitutionen inte är värda att kallas italienare.
Umberto Bossi, Lega Nords ordförande, hotade före valet att om Nej-sidan vann, skulle norditalienarna bli tvungna att ta till odemokratiska metoder för att få igenom ett federalt Italien. Och ansåg också att han skulle behöva ta upp Norditaliens situation inför FN.
Enig majoritet
Detta slags folkomröstning behövde inte uppnå så kallat kvorum. Även om en enda italinare hade röstat hade den varit giltig. Valdeltagandet var dock över förväntan, 55 procent. Enligt analyserna visar resultatet att italienarna, även på center-högerkanten, inte tyckt om ändringarna.
Trots den bristande informationen har folket visat att författningen är en alltför allvarlig sak att ta lättvindigt. Många är medvetna att författningsändringar kan behövas men vill att det sker med större försiktighet.
Majoritetens så olika komponenter var för en gångs skull helt överens. Kommunistpartierna (Rifondazione Comunista och Comunisti Italiani) varnade för att reformen är ett hot mot rättssamhället. Det är en oerhört dyr och osolidarisk reform som skulle ha delat Italien i ett rikt Norr och ett fattigt Söder.
När Italiens författning skrevs 1947 ingick representanter för alla dåvarande partier, även kommunisteerna, i konstitutionsberedningen. 500 parlamentariker arbetade med frågan i ett och ett halvt år. Det tog tog fyra parlamentariker ur den dåvarande majoriteten fyra dagar att ändra ungefär 40 procent av författningen.
Ändringarna oroade experter i författningsfrågor, vilka ansåg resultatet ”nedhafsat, komplicerad med oanade resultat för landet”.
Efter valresultatet uttalde sig Unionens (den sittande center-vänsterkoalitionen) ledare Romano Prodi.
– Vi har vunnit parlamentsvalet, vi vann de regionala- och kommunala valen nyligen och nu har vi vunnit folkomröstningen. Jag hoppas att han ger sig och låter oss regera nu.
