När den ljusa natten gick över till midsommaraftons morgon låg jag sömnlös på västkusten och försökte bearbeta det danska valresultatet. Enhedslistan, den vänsterallians som mer och mer kommit att bli en inspirationskälla för den svenska vänstern, gjorde ett bra valresultat och Danmark har fått ett nytt (på riktigt) socialliberalt parti, Alternativet, i folketinget. Socialistisk Folkeparti (SF), som länge varit Vänsterpartiets systerparti i Danmark, backade från 9,2 procent till 4,2 procent, som ett resultat att partiet under många år varit i djup kris och dessutom inte hållit rasismen stången och delvis anammat rasistiska Danskt Folkepartis (DF) syn på integrationspolitiken. I valrörelsen la dessutom SF förslag tillsammans med DF. Men störst (och hemskast) intryck gjorde trots allt det faktum att DF fick 37 av 175 platser på folketinget och blir därmed näststörsta parti.

Socialdemokraterna i Danmark har likt många andra socialdemokratiska partier runt om i Europa svårt att vinna val på en högerorienterad ekonomisk politik. På det viset var den danska valrörelsen också skrämmande lik den svenska i september. Innan statsminister Helle Thorning-Schmidt utlyste val, handlade den politiska debatten inte om skatter, välfärdens framtid eller den sociala politiken. Som ett brev på posten var det istället asylpolitik och rättspolitik som diskuterades. Gärna med en krydda av begränsningar i det ekonomiska systemet och behovet av att prioritera olika gruppers tillgång till välfärden. 

Danmark har haft en socialdemokratisk regering som har fört en högerorienterad ekonomisk politik, tillexempel skurit ner i kontanthjälpen (dansk motsvarighet till försörjningsstöd), sparat in och skurit ner i studiestödet och dessutom förringat välfärden runt om i kommunerna. De har inte löst de uppenbara problem som finns med A-kassan och sålt ut delar av det statliga energiföretaget till riskkapitalet. I detta läge har det varit möjligt för DF att lägga sig till vänster om sosse-regeringen i synen på välfärden och krävt att staten ska göra mer. Många har känt sig svikna av Socialdemokraterna och satt sin tilltro till att DF ska säkra dem en bättre välfärd. 

Som i så många andra länder hamnar de två stora gamla partierna hopplöst efter. Kanske inte i röstsiffror, men i vad som är frågor av betydelse för väljarna. Socialdemokraterna har tävlat med Venstre (Danmarks motsvarighet till Moderaterna) om vem som är mest höger i utbildningspolitiken och vem som är mest ansvarig med de offentliga finanserna (visst känns det igen?) samt anpassar sig i valretoriken åt det ”invandringskritiska” hållet. I ett sånt politiskt läge vinner DF på välfärdspolitiken (som naturligtvis ”finansieras” med minskad invandring) och på att ytterligare legitimeras av de två stora partierna. Med valparollen ”Ni vet redan vad vi tycker” bevisar DF att partiet är originalet, varför skulle man då rösta på något annat? 

I den korta med intensiva valrörelsen (som bara var tre veckor lång) satsade ändå Socialdemokraterna på välfärdskortet, och gick därför inte bakåt. Tappade gjorde däremot Venstre som tappade ungefär lika mycket röster som antalet röster DF gick fram och precis som i många andra delar av Europa så blir det högerextrema partiet nu nyckeln till en ny högermajoritet. Om något borde detta vara en varningsklocka för de liberala ledarsidor som i månader jobbat på att få Moderaterna att närma sig Sverigedemokraterna här hemma.

Nyckeln till bestående regeringsmakt som inte är beroende av rasistiska partier är att fortsätta låta bli SD, fortsätta att låta bli att kompromissa med rasism och cynism. Istället göra allt för att låta de ideologiska skillnaderna i den ekonomiska politiken återigen bli synliga. Anna Kinberg Batra måste börja presentera några förslag som inte bara handlar om att triangulera S i skolpolitiken utan som kan betyda politisk förändring i människors vardag och göra sig av med Anders Borg-auran. Vänstern här hemma måste precis som Endhedslistan bli populister i frågorna som rör makt och ekonomi. Att prata om makten och vilka som sitter på dem, är det svar mot rasisterna som behövs. Det har sagts förr och kommer behöva sägas många gånger igen, syndabocken är inte invandringen och flyktingmottagandet i Sverige – det är bankmannen i slips och kostym som är kriminell. Prata om politiker-penisoner, om välfärdssamhället och om vilka som i högre grad än andra bör betala för det. I Enhedslistans valfilm var det en klassisk bild av välfärdsstaten och bevis på att  ”Felleskab fungerer”. Det om något är en paroll som låter socialdemokratisk – men i själva verket bygger på en riktigt samhällsomvälvande insikt – tillsammans har vi allt att vinna.