För snart 80 år sedan var området där jag befinner mig jämnat med marken, täckt med aska och döda kroppar. I dag är fredsparken ett frodigt grönområde med skulpturer donerade från världens alla hörn för att hedra atombombens offer. En japansk skolklass leds omkring av sin lärare. Turister poserar för bilder framför statyerna.
Inne på atombombsmuseet intill parken möts nyfikna besökare av en digital skylt som gratulerar Nihon Hidankyo, organisationen för överlevare av atom- och vätebomber, till årets fredspris. Det syns inga spår av den förödelse som drabbade Nagasaki när bomben Fat man detonerade 500 meter ovanför denna plats en varm sommardag i augusti 1945.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ett par kilometer bort i centrala Nagasaki träffar jag Shigemitsu Tanaka (bilden) för en intervju. Han är medordförande för Nihon Hidankyo och förbereder sig just nu för resan till Norge i december för prisceremonin i Oslo rådhus. Shigemitsu, 84, överlevde själv atombomben som 4-åring. Han lekte under ett persimonträd när han hörde en enorm smäll och såg himlen bli vit.
Efter att atombomberna hade detonerat över Nagasaki och Hiroshima fick den amerikanska generalmajoren Thomas Farrell i ansvar att undersöka effekterna. I september 1945 gjorde han ett uttalande som enligt Shigemitsu var karakteristiskt både för den amerikanska och japanska inställningen – man ville inte medge några långvariga konsekvenser av bomberna.
– Farrell påstod att alla som borde ha dött av atombomberna i Nagasaki och Hiroshima vid det laget redan var döda och att det, i början av september, inte fanns några människor kvar som led av strålningsskador.
Men Farrell visade sig ha fel. Väldigt fel. I slutet av 1945 var dödssiffran från de två atombomberna uppe i uppskattningsvis 200 000. Sedan dess har den ökat för varje årtionde i takt med att de som utsattes för strålningen drabbats av framför allt cancersjukdomar såsom leukemi, sköldkörtelcancer, magcancer eller lungcancer. Någon exakt siffra för hur många som dött av strålningsrelaterade sjukdomar sedan årsslutet 1945 finns inte, men det rör sig sannolikt om tiotusentals.
Det dröjde lång tid efter atombomberna innan överlevarna började erbjudas stöd från Japan, berättar Shigemitsu.
Det ligger i allas intresse att engagera sig och bli del av rörelsen för att förbjuda kärnvapen.
– De första tolv åren var överlevarna övergivna och fick ingen hjälp alls från japanska myndigheter. De diskriminerades svårt. Man visste inte vad strålning var, och folk trodde att strålningsskadorna kunde smitta. Ingen ville anställa någon som överlevt atombomberna.
– Många tog livet av sig på grund av skammen och hopplösheten över att inte kunna få någon inkomst. Kvinnor var särskilt utsatta eftersom det fanns en utbredd föreställning om att de skulle få sjuka barn, så ingen ville gifta sig med dem.
Det var inte bara bomberna i Hiroshima och Nagasaki som orsakade stort lidande. De amerikanska provsprängningarna vid Bikiniatollen i Stilla havet, framför allt vätebomben Castle Bravo som fortfarande är USA:s kraftfullaste kärnvapensprängning, fick svåra konsekvenser för både människor och miljö i närområdet. Castle Bravo var på grund av en felberäkning tre gånger kraftfullare än planerat och tusen gånger kraftfullare än den bomb som släpptes över Hiroshima.
Ett par hundra invånare på närliggande öar drabbades av strålningsskador. Likaså tusentals japanska fiskare som befann sig i omkringliggande vatten. Det mest uppmärksammade fallet är fartyget Lucky Dragon no 5 med en besättning på 23 personer. Ingen ombord hade någon aning om vad explosionen var när de såg den – eller att den aska som föll likt snö över fartyget kunde vara skadlig. Samtliga drabbades av akuta strålningsskador och radiooperatören ombord dog sex månader senare.
– Det var startskottet för den rörelse som 1956 kom att bli Nihon Hidankyo. Dels förenade den överlevare runtom i landet, och menade att eftersom Japan startat kriget så har staten ett ansvar för att stötta och kompensera atombombens offer. Dels syftade den till att arbeta för att ingen ska behöva genomlida en atombomb igen.
Arbetet för atombombsoffrens rätt till kompensation och sjukvård har dock skett i motvind, berättar Shigemitsu.
– Den japanska staten vill begränsa skadan av atombomberna. Kanske handlar det om att värna relationen till Washington också. Om man medger kompensation för alla atombombsoffer så behöver man också kompensera de offer som drabbades av de traditionella bombräderna under andra världskriget.
1957 kom den första japanska lagen som medgav visst ekonomiskt stöd till de som drabbats av atombomberna, efter påtryckningar från Nihon Hidankyo. De som befann sig inom ett avgränsat geografiskt område i Hiroshima och Nagasaki vid detonationen erkändes formellt som så kallade hibakusha, överlevare av atombomben, och beviljades kostnadsfri sjukvård. Den godtyckliga geografiska avgränsningen innebar dock att många överlevare blev utan både erkännande och stöd, något som Nihon Hidankyo enträget fortsatt att arbeta både rättsligt och politiskt för att rätta till.
Vad gäller Nobelpriset ser Shigemitsu det som ett viktigt pris, särskilt i dessa tider.
– Det är meningsfullt att få det just nu med tanke på världsläget. Ryssland hotar ständigt med att använda sig av atombomber. Eftersom de nya kärnvapnen är mer moderniserade och sofistikerade kan man förledas till att tro att de på något sätt skulle vara mer okej, mer humana, att använda. Det har blivit lättare att trycka på knappen nu.
– Den största utmaningen vi står inför nu är att föra vidare den här kampen från de åldrande och allt färre överlevarna till en yngre generation. Det ligger i allas intresse att engagera sig och bli del av rörelsen för att förbjuda kärnvapen, och fredspriset hjälper oss att nå ut till omvärlden.
Nihon Hidankyos budskap är tydligt. Alla kärnvapen måste elimineras, hur små och sofistikerade de än må vara. Det är inte acceptabelt att människans undergång ligger bara en knapptryckning bort. Enligt Shigemitsu Tanaka gäller detta ställningstagande också kärnkraft.
– Man bör fortsätta studera och forska på kärnkraft. Men för närvarande är den inte säker och vi borde inte förlita oss på den. Det har vi redan sett skälen till i Tjernobyl och Fukushima som båda är stora områden som för en lång tid framåt kommer vara kontaminerade. All kärnkraft borde stängas ned tills vi har lärt oss att behärska den.
