Samtidigt tar sig den samvetslösa knapptryckstekniken nya uttryck. I Gaza sker såväl arresteringar som flygbombningar av lägenheter utifrån information framtagen av osäkra AI-modeller i Israels experimenterande med människoliv. Ryssland och Ukraina befinner sig i en kapplöpning efter allt dödligare, billigare och mer självgående drönare. Men den moraliska förflackning som löper som en röd tråd mellan Hiroshima och dagens drönarkrigföring är inte begränsad till den militära teknifieringen. Också i vardagen håller vi på att avskaffa ansvar på teknisk väg, samtidigt som allt större krafter ställs till vårt förfogande.

”Vi kan bomba hundratusentals människor, men vi kan inte gråta för dem eller känna medlidande.” Så skrev den tysk-judiska filosofen Günther Anders (1902–1992) i sitt huvudverk ***Die Antiquiertheit des Menschen*** (ungefär Människans föråldradhet) 1956. I flera av sina texter framhåller han att de medskyldiga till Hiroshima hade dragits in en process som snarare kan jämföras med monteringen av en produkt på löpande band än med en våldshandling. Fysikerna som utvecklade bomben, arbetarna som satte ihop planet och piloten som tryckte på utlösaren – alla medverkade de till historiens största våldsdåd. Ingen av dem fattade med en människa för blicken beslutet att avsluta dennes liv. Ändå dödade de tusentals.

I detta avseende ansåg Anders att samma teknik som gör människans förmåga till förstörelse mångtusenfalt större också osynliggör den. Vi kan göra sådant som våra förfäder knappast kunnat drömma om: skicka sms, resa i rymden och spränga städer. På så sätt har vi blivit ”större än oss själva”. Men människans tankar, känslor och samvete halkar efter teknikens jättekliv när samma oansenliga rörelse kan avfyra ett massförstörelsevapen och tända en lampa. Lika mycket som våra handlingars konsekvenser har vuxit har vår förmåga att förstå och kontrollera dem krympt.

Anders betonade att det är tekniken som styr och ställer. Den är inte ett medel som människan använder efter behag, utan en förlängning av människan – den värld av ting som avgör inte bara vad vi kan göra, utan också hur vi tänker och känner. Med Anders typiskt tillspetsade stil heter det: ”I dag utgör saker och maskiner[…] livet i vår värld. Samtidigt har vi människor förvandlats till kugghjul i detta maskineri, till saker eller bråte.”

Utöver kärnvapen identifierade Anders på 50-talet tv- och radioteknik som talande exempel på hur världsomvälvande krafter gömmer sig bakom oskyldiga yttre drag. Med ett mer aktuellt exempel kan man säga att de mobiltelefoner vi går runt med är små atombomber. Det är förstås ingen risk att din Iphone plötsligt briserar i ett nukleärt svampmoln. Men precis som kärnvapen förstärker och förvränger smarttelefoner våra egenskaper, samtidigt som de fördunklar de dramatiska händelsekedjor vi dras in i.

När vi postar inlägg på sociala medier, ber en chatbot om hjälp med att skriva ett mejl, eller beställer byxor på nätet, är det inte bara våra egna vanor och tankebanor som förändras. När vi som konsumenter deltar i den tekniska infrastruktur som utgör samhällets ryggrad är vi i dag alltid också producenter – framför allt är vi teknikens medhjälpare. Kanske förstärker du en algoritm, kanske tränar du en språkmodell, kanske bidrar du till att göra mellanmänsklig direktkontakt överflödig. Ju mer vi anpassar våra liv och personligheter efter teknikens begränsningar och möjligheter, desto mer föråldrade och besvärliga blir andra levnadssätt.

Liksom kärnvapen frikopplar mördaren från de döda, skiljer dagens informationsteknik våra vardagliga handlingar från deras konsekvenser, och fungerar som ett ständigt mellanled i våra relationer till andra människor. Detta, skulle Günther Anders ha sagt, är exempel på att vi har blivit större än oss själva. Våra fingrar har vuxit till atombombsexplosioner. Ändå är vår förståelse för det vi gör atomiskt liten.