Efter vänsterregeringens seger 2005 har privatiseringarna i Norge avstannat. Nu inleds en demokratisering av den offentliga sektorn i 29 kommuner. Kommunerna säger nej till privatiseringar och satsar på att utveckla den offentliga sektorn tillsammans med de anställda på golvet. De anställda skall få mer inflytande över arbetsscheman, planering och utveckling. Tidigare försök, visar på goda resultat: lägre sjukfrånvaro, bättre trivsel och bättre lösningar på problem.
Metoden som används, modellkommunmetoden, arbetades fram av Fagforbundet, de kommunalanställdas fackförbund.
Nu har modellkommunmetoden, i något ändrad form blivit regeringspolitik. Kommunal- och regionalminister Åslaug Marie Haga från Senterpartiet gav projektet namnet Smilende kommuner – leende kommuner – när arbetet satte igång efter valet 2005. Målet är att skapa kommuner med hög kvalitet i tjänsteutbudet, enligt Åslaug Marie Haga.
– En leende kommun skall också vara effektiv ekonomiskt, och den skall vara en god arbetsplats för sina anställda. Vi skall som sagt fortsätta omställnings- och förnyelsearbetet, men vi skall göra det med de anställda, sa Haga vid ett besök i Trondheim efter valsegern 2005.
Fortsatt självständiga
Den nya linjen innebär dock inte att privatiseringar inte förkommer i Norge. Kommunerna är fortsatt självständiga att fatta beslut, och högerstyrda kommuner fortsätter att privatisera. Men privatiseringar har inte längre statlig uppbackning. Tvärtom varnar minister Åslaug Marie Haga för effekterna.
– Jag varnar för privatisering och konkurrensutsättning av skola, vård och omsorg för att jag tror att det leder till mer byråkrati och sämre tjänster, men jag menar att kommunerna själva måste ha rätt att välja det de menar är det bästa lösningen för sina invånare.
Från början har Modellkommunmetodiken varit kontroversiell. Metoden bryter radikalt med de toppstyrda modellerna i privata företag och varianter av New Public Management. Och det fanns förstås politiska skäl från högern att inte vara positiv: deras mål var i många fall att få till stånd privatiseringar. Många tjänstemän ansåg att deras makt beskars och att facket fick för mycket makt. ”Facket får vetorätt” var huvudargumentet från höger mot metoden.
”Det är unikt i ett europeiskt sammanhang att en fackförening tar initiativet”, skriver Fagforbundets ordförande Jan Davidssen när han bemötte kritiken från höger i Kommunal Rapport 18/8 2004. ”Det passar tydligen dåligt med den negativa bild Høyre vill ha av offentligt anställda.”
Men modellkommunerna har utvärderats både av Norsk Institutt for by- och regionforskning, NIBR och Asplan analyse. Utvärderingarna gjordes under den tidigare borgerliga regeringens tid och och resultaten har varit goda.
Succéhistoria
På den fackliga sidan kan man därför tala om en ovanlig succéhistoria.
Oddvar Överbömoen, centralt ansvarig på Fagforbundet har följt resultaten i flera kommuner. Han säger till Flamman att resultaten varit över förväntan bra.
– Det här var vårt alternativ till privatiseringar. Har det lyckats? Det menar vi helt klart! Vi har haft goda resultat framförallt när det gäller kvaliteten på tjänsterna och arbetsmiljön.
I grunden är den största skillnaden mellan Modellkommunmetodiken olika varianter av privatiseringar och entreprenader att kommunen satsar på sina anställda, säger Överbomoen.
Fruktan
– De andra varianterna går ju ut på att säga till kommunens anställda: vi litar inte på att ni gör ett bra jobb – det kan göras bättre av någon annan. Det går ut på fruktan över att förlora jobbet. Modellkommunmetodiken handlar om tillit.
Det är inte säkert att den offentliga sektorn blir bättre av ständiga omorganiseringar. Och omställningen i sig är en kostnad som politiker inte alltid räknar med.
– Våra medlemmars erfarenheter av omställningsprocesser är att de kommer från det politiska eller administrativa styret och att de själva aldrig tillfrågas om hur jobbet kan utföras bättre.
På väldigt många av våra medlemmars arbetsplatser undrar man: vad är det för omställning den här gången? Låt oss för en gångs skull få arbetsro! Det är ju så att omställningar tar tid och kraft.
Kvalitetskommuner
Det har funnits internationellt intresse, men i många andra länders fackföreningar är man skeptiska till att släppa garden mot sina arbetsgivare.
– De brukar fråga: ”Går det?”. Och jag brukar svara: ja, i den nordiska modellen är det möjligt, säger Överbömoen.
I slutet av mars valdes 29 kommuner ut till att bli så kallade kvalitetskommuner, där försök skall pågå under tre år. Sammanlagt hade 60 kommuner ansökt om att få vara med 2007. Men de kommer få nya chanser – regeringens mål är att hälften av alla landets kommuner skall komma in i kvalitetskommunprojektet. Bland de 29 de första försökskommunerna kvar. Men de var relativt få jämfört med hur många det handlar om nu. Oddvar Överbömoen säger att man redan lärt sig mycket genom det fåtal kommuner där metoden testats.
– Och ju fler det blir desto bättre kommer resultaten att bli.
Mest lyckat i kommunen Steinkjer
Kommunen Steinkjer i Nord-Trøndelag är erkänt som det mest lyckade exemplet hittills på modellkommunmetoden.
På boendet för funktionshindrade Strandveien i Steinkjer var schemat centralt: hela verksamheten handlade om att ha personal som täckte de boendes behov dygnet runt, och det gällde att hitta en modell där de funktionshindrades behov fungerade ihop med personalens önskemål. Lösningen var att de anställda föreslog mer av flexibilitet: istället för det standardiserade rullande schemat infördes ett lösare schema som personalen själv fick bestämma. De anställda själva, de som kände till vilka som bodde på hemmet, och hur de personligen ville arbeta med dem, som kunde lägga det bästa schemat. Resultatet blev nöjda brukare, mer utvilad och motiverad personal.
Sjukfrånvaron sjönk till nivåer som är extremt låga för denna typ av verksamhet, 4 procent – korttidsfrånvaron till 1,8 procent, enligt en utvärdering gjord av stiftelsen IMTEC.
Mindre ensidigt
Hos sophämtarna i samma kommun var det helt andra saker som skulle lösas: pappersinsamlingen skulle effektiviseras. Kommunen var tveksam till att investera mer pengar i en ny bil för sophämtning, eftersom den nya sopsorteringen knappt ännu hunnit verka. Laget av renhållningsarbetare kom in med förslag som skulle lösa en rad problem: de var med och utformade kampanjen som skulle få kommunmedborgarna att ställa ut soptunnorna på ett annat sätt, de beställde specifikationer för sopbilen som tillät en person att göra upphämtningen, och de gjorde upp scheman som innebar att arbetsuppgifterna blev mindre ensidiga. Deras förslag innebar i slutändan också en rationalisering av sophämtningen, utan att någon behövde sparkas.