Det svenska skolexperimentet går i höst in i nästa fas, men det som är en strålande affär för det privata näringslivet är uselt för de allra flesta andra.
Glada nyheter från valfrihetens Sverige: de två största friskoleföretagen, Engelska skolan och Academia, har ökat sina vinster det senaste året och går en halv miljard kronor plus.
”Vi är väldigt nöjda med resultatet. Vi börjar närma oss våra finansiella mål” säger Cecilia Marlow, vd för Internationella Engelska skolan till SVT. Nyheten väckte dock inte bara jubel. I stället för att applådera de framgångsrika entreprenörerna har folk rasat. Den socialdemokratiska partitidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula skriver på Twitter: ”Det finns något genuint sjukt i hur ett ’skolföretag’ skryter om att de plockar ut vinst pga ger sina lärare låga löner. Svensk höger borde skämmas.”
Dessa reaktioner är fullt berättigade. Vinsterna kommer från gemensamma resurser avsedda för utbildning. I förlängningen tas pengarna alltså från den framtidsinvestering som samhällen gör för att säkra sin fortlevnad. I svensk kontext handlar det om barn och unga som ska verka på en kunskapsintensiv arbetsmarknad – den nya generation samhällsmedborgare som ska möta de utmaningar som bland annat klimatförändringarna innebär.
Medan obehagliga element inom högern hetsar kring ”befolkningskriget” som hotet mot nationens överlevnad, är skolan den samhällsinstitution som dagligen, år efter år, metodiskt arbetar med kunskapsmål och individens sociala integration in i samhället. Det är inget litet uppdrag. Och det är även därför skolan är en politiskt viktig fråga och en samhällsinstitution som vi inte har råd att slarva med.
Samtidigt dräneras den kommunala skolan på elever med goda förutsättningar och lämnas med ett allt svårare elevunderlag
Men det är inte bara därför vinstglädjen sticker i ögonen. Att marknaden beretts en expressled rakt in i hjärtat av välfärden vet vi redan, och effekterna med betygsinflation, sortering av elever och ökad social segregation är redan alltför väl kända.
Nu försöker skolföretagen ta nästa steg för att säkra vinstmarginalen.
Där Engelska skolan tidigare nöjt sig med att avskräcka vissa elever från att söka genom sin profil, ville Skapaskolan i Huddinge införa antagningsprov för elever från årskurs fyra. Krav på godkänt i vissa ämnen krävs för att redan antagna elever ska få fortsätta på skolan. Man ville alltså slänga ut mindre lönsamma tioåringar. Först efter ännu ett offentligt raseriutbrott backade skolan från planerna.
Argumentationen för elevernas valfrihet vägde tungt vid införandet av det nuvarande friskolesystemet, och sorteringen av barn har fått pågå relativt obemärkt. Vad Skapaskolan gjorde var på många sätt bara att sluta smyga och skämmas. Det är inte barnen eller deras föräldrar som ska välja skola. Det är skolan som ska välja barn.
Samtidigt dräneras den kommunala skolan på elever med goda förutsättningar och lämnas med ett allt svårare elevunderlag.
Vi har hamnat här genom en rad mer eller mindre genomtänkta avregleringar. På vägen har vi även förvandlat både oss själva och de vi brukar kalla vår framtid till mer eller mindre lönsamma kunder.
Det är inte särskilt konstigt att man blir på dåligt humör och behöver skriva av sig på Twitter eller skrika i kudden. Ett samhälle där alla reduceras till kunder är olidligt. Delvis för att säljaren alltid sitter på kunskapsövertaget och att rättigheterna därmed eroderar, delvis för att kunder generellt är väldigt jobbiga. I relationen mellan kund och servicearbetare riskerar den senare ständigt att förlora sin mänskliga form.
Att kränka en servicearbetare har kommit att bli en inofficiellt sanktionerad rättighet, som ersatt möjligheten att ställa medborgerliga krav om exempelvis en likvärdig skola för alla, där inga elever far illa.
För att tala friskolornas språk: det här är dålig business för samhället och en usel deal för oss som medborgare. Därför behöver vi sänka riktkursen från ”kommer undan med det” till “avgörande valfråga 2022” och rekommendationen från ”behåll” till ”sälj”.
