För den som läste nyhetssidorna i söndags hade inte speciellt mycket hänt. En lantis med mustasch har valts till ordförande i socialdemokraterna, med all vederbörlig pompa och ståt. Sedan åkte folk hem.
I praktiken har den politiska kartan ändrats. I efterhand är det tydligt under hela processen i socialdemokratin från valutvärdering och kriskommission till valet av Juholt och linjetalet i lördags.
Den 3 december 2010 lämnade överlämnade kriskommissionen sin valanalys. Framförallt slås här fast att socialdemokratin varit för luddig och defensiv: ”socialdemokratin måste våga tänka stort igen när det gäller att föreslå reformer som både utvecklar Sverige och stärker välfärden”. Den 15 februari 2011 lämnade Kriskommissionen sin rapport, ”Omstart för socialdemokratin”, som konkretiserar dessa reformer. Fokus skall ligga på full sysselsättning – stora investeringar i infrastruktur och bostäder är några av instrumenten. Här börjar också riktigt känsliga saker som vinst i välfärden och pensionsreformen diskuteras.
Kriskommissionen som till stora delar är ett verk av en ny generation socialdemokrater vittnar om att den gamla striden mellan höger och vänster lever kvar men att det också öppnats en väg framåt för nytänkande av namn från studentförbundet. Lika tydligt är att S nytänkande nu lutar åt vänster. Här saknas den bismak av hämnd och ”tillbaka till 1975” som funnits tidigare.
Parallellt med kriskommissionen arbetade valberedningen med något som utvecklades till en kremlologisk fars. För den som vill ordna en studiecirkel i frågan finns en artikel som tack vare sin perversa detaljrikedom räcker de tre första träffarna: Torbjörn Nilssons utmärkta redogörelse i Fokus 25/3. Bakom kulisserna avverkades namn efter namn i ett hårdfört spel där ytterkantsdistrikten lade in veto mot namn, och där flera av favoriterna dessutom tackade nej. Valet av Juholt uttrycker en djupgående förskjutning av den politiska tyngdpunkten i S. Den lilla vänsterflygeln har inte blivit större. Men mitten har gått åt vänster. Kongressen i Malmö 2005 var det första officiella tecknet. Kongressen 2011 avpolletterade hela den högerflank som vi varit vana att se representera partiet.
– Vi har vunnit tillbaka partiet, som en av de tyngsta kommunalråden uttryckte det.
Håkan Juholt var faktiskt en favorit från början för en del, men en som både ansågs ”för bra” och för oerfaren för att komma ifråga. Men valet har en tydlig logik. Juholt – tidigare vice partisekreterare – är känd för sitt glada humör och sin förmåga att arbeta med alla, och det splittrade partiet behöver någon som kan hålla det samman. Det var gråsossarna som störtade Sahlin, och nu fick de tillsätta sin kandidat.
Som många andra partier har socialdemokraterna historiskt valt att ersätta en ordförande och dess mandat med sin motsats. Efter den aristokratiske och briljante Palme blev det den lågmälde lagspelaren Ingvar Carlsson. Därefter Göran Persson, en ångvält från Katrineholm och så Mona Sahlin, Stockholmsförnyaren som instruerades att lyssna. Med Juholt har man nu igen kommit så långt ifrån företrädaren och hennes uppdrag man kan tänka sig. Han har ett vidöppet mandat, företräder skogens och småstadens folk och ger inte mycket för nervösa metoder att jaga medelklassväljare. Minuten efter att han blivit vald sammanfattade han sammanfattade sin politiska inställning: Vi kommer inte att vika ner oss.
Man får gå tillbaka till Olof Palme för att hitta en så tydlig vänsterlinje i socialdemokraterna som i Juholts linjetal. Men Juholt verkar dessutom i en period när verkligheten glidit ur socialdemokratins värderingar och system – därför blir det närmast en unikt oppositionell linje svenska för svenska förhållanden. Det är typiskt att just Hans Bergström (DN 29/3) är en av de få kommentatorer som förstår hur mycket denna förändring kan betyda.
Man skall inte tro att Juholt kommer spotta fram radikala förslag – detta kommer ta tid och det kommer göras systematiskt, enligt Juholt själv. Men utgångspunkten är att socialdemokratin har återvunnit sitt självförtroende och sin identitet. Om detta inte krossas snabbt av skandaler eller dåligt gensvar från opinionen innebär det att Sverige åter får ett stort parti i opposition till borgerliga idéer. Det är dåliga nyheter för borgerligheten.
