Under sommaren har de svarta rubrikerna om världsekonomin avlöst varandra. Investeringarna minskar, USA och Kina dras djupare in i ett handelskrig och den svenska ekonomin bromsar in snabbare än de flesta bedömare räknat med. Den långa trenden av stigande sysselsättning kan redan ha vänt, enligt den senaste statistiken från SCB.

Efter att under flera år ha skrutit om den starka svenska ekonomin har finansminister Magdalena Andersson det senaste året flera gånger tvingats skriva ner sina prognoser. Samtidigt höjs allt fler röster för att regeringen borde utnyttja det faktum att staten i dag kan låna pengar i 20 år till negativ ränta till att genomföra stora investeringar. ”Bygg snabbspår och sluta dumsnåla”, skriver Daniel Suhonen på Aftonbladets ledar­sida i förra veckan.
Att vänstersossar som Daniel Suhonen vill genomföra storskaliga investeringar är knappast någon nyhet. Mer förvånande är kanske att såväl Dagens Industris ledarsida som storbankernas ekonomer i dag hör till de mest ivriga förespråkarna för att använda statens finansiella muskler.

Sverige och EU bör lätta på budgetreglerna för att underlätta finansieringen av en grön omställning och klimatsmarta investeringar, skrev Swedbank-ekonomern Anna Breman och Andreas Wallström i en uppmärksammad artikel på DN Debatt den 24 augusti. ”Utöver att bidra till att minska utsläppen av växthusgaser, skulle detta ge både en finanspolitisk stimulans för att motverka en recession och samtidigt på sikt skapa konkurrenskraftiga svenska och europeiska företag”, skriver de.

Att svenska bankekonomer går i täten för ökade statliga investeringar kan kanske delvis förklaras av bankernas utsatta position i en värld av ständigt sjunkande och till och med negativa räntor – som inte utan vidare kan föras över till bankernas kunder. Men det växande stödet för statliga investeringar bottnar antagligen också i en insikt att centralbankernas försök att hålla liv i den globala ekonomin inte bara börjar nå vägs ände, utan i värsta fall kan leda till en farlig backlash.

Mer förvånande är kanske att såväl Dagens Industris ledarsida som storbankernas ekonomer i dag hör till de mest ivriga förespråkarna för att använda statens finansiella muskler

Nordeas chefsvalutastrateg Martin Enlund varnar i en intervju med Nyhetsbyrån Direkt för att mer extrem penningpolitik leder till växande klyftor genom stigande tillgångspriser och förmögenheter, vilket kan skada människors tilltro till banksystemet och politiken och på sikt leda till ”något ännu argare än gula västarna”.
Att svenska bankekonomer låter mer och mer som den brittiska ekonomen John Maynard Keynes är ur detta perspektiv inte ett dugg konstigt. Keynes var ingen vänsterradikal, tvärtom var han en marknadsliberal som såg statliga ingripanden i ekonomin som ett nödvändigt ont för att undvika en upprepning av den stora depressionen – som på nytt skulle kunna bana väg för totalitära rörelser och i värsta fall krig.

Parallellerna till vår tid är inte svåra att se. Den globala finanskrisen 2008 fick förödande konsekvenser för miljontals människor, men tycktes inte leda till någon verklig omprövning av de senaste årtiondenas nyliberala dogmer inom den politiska och ekonomiska eliten. I stället ordinerades mer av samma medicin: åstramningar, skattesänkningar, avregleringar. Det var först när det ekonomiska systemets kris började få oförutsedda politiska konsekvenser som tecken på en verklig omprövning började skönjas. Tanken på en global recession med Donald Trump i Vita huset, högerpopulister och fascister på frammarsch i Europa och nya proteströrelser på gatorna förskräcker. En verklig kris skulle inte bara innebära utbredd arbetslöshet och social misär utan också riskera att leda till upptrappade konflikter och svårförutsägbara politiska konvulsioner. Staten måste helt enkelt rädda kapitalismen från sig själv, ännu en gång.

Att till och med den tyska regeringen nu förbereder ett stimulanspaket som skulle frångå landets strama budgetregler säger något om hur snabbt vinden har vänt. Ett annat tecken i tiden är hur snabbt idén om en ”Green New Deal” vunnit mark inom progressiva kretsar i Storbritannien och USA. Häromdagen presenterade den demokratiske senatorn och möjlige presidentkandidaten Bernie Sanders sin egen version: investeringar på över 1 000 miljarder dollar om året i femton år, med målet att skapa en fossilfri ekonomi år 2050 och uppnå 100 procent förnybar energi inom transport- och elsektorn redan 2030.

Allt det här borde så klart skapa möjligheter även för vänstern i Sverige. Med världsekonomin och hela det politiska systemet i gungning ökar utrymmet för både systemkritik och konkret radikal politik – om vi bara lyckas höja blicken från det deprimerande parlamentariska läget och brunhögerns senaste provokationer.