När jag var liten var jag alltid noga med att påpeka att min farmor kom från Kanada. Hon hade väldigt långt svart hår min farmor och jag tyckte mycket om att gömma mig bakom det. Jag tänkte att jag hörde till de andra då. Jag ville hellre vara de andra, jag ville hellre inte vara vit, jag ville hellre inte vara svensk. Jag ville tillhöra de goda, inte vara cowboy eller slavägare eller nazist. Jag ville vara en hjälte.
Kanske är de här tankarna en av anledningarna till att vissa människor känner sig kränkta av att andra känner sig kränkta? Alltså att människor som anser sig vara upplysta och korrekta blir förolämpade och arga för att andra människor känner sig kränkta av exempelvis Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat och förflyttningar av seriealbum och kommentarer och frågor om hemländer hit och dit. Att de precis som jag inte riktigt har lust att se sin egen vithet. Att skulden över den och ursäkterna för den överskuggar det som faktiskt händer nu. Som att de liksom är så goda att de inte märker att de inte är så goda. Det är då de blir så där himla kränkta. Att de är inbakade i ett bröd som smakar ”alla människor är lika mycket värda”-smaken.

Jag ser Raskortet på SVT, om afrosvenskars erfarenheter av att vara svart i Sverige, och läser texter som aliaset ”svart kvinna” delar på Instagram. Alla berättelser om personer som tycker sig ge komplimanger och ställer allmänna frågor, och inte förstår att de frågorna skapar skillnad och sår. Som inte tar ansvar för det då i stunden. Som inte säger ”förlåt, jag förstod inte att jag sårade dig, men nu vet jag”.
Och jag tänker att det där farmorshåret kanske är samma mekanik som får personer att börja varje politisk diskussion med att förklara att deras farföräldrar arbetade i gruvor och sov på pappkartonger. Som att det ger en fri passage. Som att de har glömt att de själva är rika nu. Som att det en gör nu inte spelar någon roll.
Det en gör nu spelar jättemycket roll.

Men alltså, jag vet att jag är vit och jag tänker inte säga något om att vara stolt över att vara svensk. Det är jag inte. Jag är inte heller stolt över att vara europé. Det finns andra saker jag är stolt över, men inte det. Jag tror liksom inte att en måste gå runt och vara stolt över saker som nationsgränser.
Men jag är stolt över min farmor, som berättade fantastiska ljughistorier och lagade god kanadensisk knäck.