En grupp teknikmiljardärer har bestämt sig för att hjälpa Donald Trump i valet. I utbyte hoppas de på allt från skattelättnader till segregerade framtidsstäder.
I våras började de första reklamfilmerna för något som kallas East Solano Plan pumpas ut mot oss som bor i San Francisco-bukten. Filmerna är som amerikansk politisk reklam är mest: råbarkade militärveteraner, bönder på hästrygg och medelklassmödrar som alla är överens om att ett visst förslag måste gå igenom – i det här fallet att bygga en ny stad. Kenny H är trött på att bilpendla, Zoe M vill att hennes son ska kunna flytta hem igen. Pete Craig sålde sin bondgård och är helnöjd med beslutet.
Silicon Valleys riskkapitalister har redan en oerhörd makt i San Francisco men är inte nöjda än. De älskar utopier, och de senaste fem åren har den ljusskygga gruppen Flannery Associates börjat köpa mark i Solano County, en del av buktområdet som omfattar städer som Vallejo, Fairfield och Vacaville.
De startade också en hemsida med paradisiska AI-genererade bilder som liknar ett högteknologiskt Florens, och under namnet California Forever försökte Flannery Associates muta lokalbefolkningen med otroliga löften, bland annat 7,5 miljarder kronor i investeringar och finansiering. Men trots det utlovade guldregnet förhöll sig invånarna i Solano skeptiska mot planen, som skulle skapa en ny stad för 400 000 invånare i ett jordbruksområde som regelbundet plågas av årslånga torka.
Förra året kunde New York Times avslöja att gruppen bakom ”uppstartsstaden” innehöll några av Silicon Valleys stora maktspelare, däribland Michael Moritz. Även namn som Marc Andreessen som sitter i Facebooks styrelse, Reid Hoffman som var med att starta Linkedin, och Steve Jobs änka Laurene Powell Jobs.
Under namnet Solano Together gick miljöorganisationer och lokalbefolkningen samman för att stoppa utbyggnaden, och Flannery Associates tidigare förslag som låg upp för omröstning drogs tillbaka, men väntas återlanseras i nästa val, 2026.
Slaget om vilka Norra Kalifornien är till för – folket eller företagen – har bara börjat.
Så vem är Michael Moritz, och vad vill han åstadkomma?
Han är född i Wales, men är amerikan sedan länge. Hans bakgrund är inom journalistik men han har sedan mitten av 80-talet suttit i ledningen för Sequoia Capital, ett riskkapitalbolag som investerar i företag som Apple, Google, Paypal och Oracle – samt svenska Klarna, där han är styrelseordförande och har beskrivits som mentor för medgrundaren och vd:n Sebastian Siemiatkowski.
Han har även startat en egen nyhetskanal, i form av tidningen San Francisco Standard, och inför borgmästarvalet i San Francisco fick han breda ut sig i New York Times för att uppmana tidningens läsare till att inte kryssa Aaron Peskin, den enda kandidaten som med god vilja skulle kunna ses som progressiv.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Moritz favorit är i stället den demokratiska högerkandidaten Mark Farrell, och han har hittills skänkt 32 miljoner kronor för att få honom vald. Det är fickpengar för Moritz, som enligt Forbes är värd 66 miljarder kronor och som förra året rapporterade ha plöjt in 3,6 av dem i olika ändamål i staden.
För ett par år sedan stöttade han en kampanj för att avsätta tre ledamöter i skolstyrelsen, som drivs av krafter som vill bolagisera skolan i San Francisco. Och enligt ett dokument som tidningen Mission Local tagit del av vill han förändra staden i grunden. Genom ett förslag som är uppe för omröstning i det kommande valet kallat Proposition D, vill han cementera borgmästarens och polisens makt, samtidigt som det råd som nu överser polisen fråntas sina redan begränsade verktyg. Råden för folkhälsa och bibliotek läggs enligt förslaget ned helt.
Men detta är bara början. Kommande omröstningar som Moritz grupp planerar, ämnar att reformera stadens kontrakt med ideella organisationer och införa kommunalråd som inte är bundna till stadens distrikt. Det är ett sätt att komma åt de sista bastionerna av vänsterinflytande i stadens styre.
Men samtidigt som han lägger stora pengar på att flytta makten uppåt, vill han att engagemanget ska framstå som folkligt.
I maj var väggarna längs gatorna i San Francisco plötsligt täckta med färgglada affischer med budskap som ”Prata tyst medan ni säljer droger, barn försöker sova här” och ”I San Francisco har knarklangare mer rättigheter än dina barn”. Affischerna var fastsmetade direkt på väggarna med väggklister, på samma sätt som rockband eller aktivister utan budget sprider sina budskap.
Men organisationen bakom, Together SF, är inte den gräsrotsorganisation som den försöker framstå som, utan del av San Franciscos djungel av astroturf – ”konstgräs”, gräs utan rötter, folkrörelser utan medlemmar. Bakom den står ingen mindre än Michael Moritz, vars kampanj ”That’s Fentalife” är ett försök att misstänkliggöra skademinimering bland opioidbrukare.
Silicon Valley nöjer sig inte längre med att dominera världsekonomin, utan har nu börjat ta sig an politiken.
Han är inte ensam om att anlägga konstgräs på politikens spelplan. I årets val har en liknande astroturf-organisation kopplad till riskkapitalbolaget Y Combinators vd Garry Tan – som tidigare jobbat för mogulen Peter Thiel på Palantir – som heter Grow SF gått in med 300 000 dollar i kampanjorganisationen (Political action committee) Dump Dean. Dean är i detta fall Dean Preston, den enda socialisten i San Franciscos styre, och om det är något som binder samman miljardärerna som vill köpa upp stadshuset så är det ett blint hat mot den populära politikern, och allt som luktar progressiv politik utan företagskontakt. Silicon Valley nöjer sig alltså inte längre med att dominera världsekonomin, utan har nu börjat ta sig an politiken. Och San Francisco är bara en testplats. Målet är Vita huset.
En lördagskväll i början av oktober håller Donald Trump ett kampanjtal i Butler, Pennsylvania. Det är samma arena där han i somras med nöd och näppe överlevde ett mordförsök och han är på gott humör när han presenterar kvällens hedersgäst, mannen som har räddat det fria ordet, grundaren av det första amerikanska bilmärket på flera generation, och som personligen är ansvarig för att USA skickar ut astronauter i rymden igen: Elon Musk.
Han ser nöjd ut när han kliver ut på scenen till applådåskor. När han för ett par år sedan gästade ett av komikern Dave Chapelles framträdanden i San Francisco, buade publiken i tio minuter. Elon gör några tafatta glädjeskutt innan han går fram till mikrofonen. Han är klädd i svarta kläder, en t-shirt med trycket ”Ockupera Mars”, och en likaledes svart keps med texten ”Make America great again”, och han inleder med en replik som han måste ha tränat på framför spegeln i flera timmar: ”Som ni kan se är jag inte bara Maga, jag är mörker-Maga”.
Precis som Donald Trump (eller Covid-19) flyttade Musk in i våra liv, och varje gång vi tror att vi blivit av med honom så muterar han och dyker upp ur vårt morgonkaffe med en ny huvudbonad.
Enligt Bloomberg uppgår hans donationer till 132 miljoner dollar, och att han nu söker sig till Trump har ideologiska, personliga och juridiska skäl. Att Musk dras till konspiratoriska högerextremister är känt sedan länge. Att han skulle backa Trump är en lågoddsare, trots att de tidigare kivats offentligt. Att han skulle backa Trump med så mycket pengar är dock en överraskning.
Publikjublet är förmodligen en anledning – mannen som ibland kallas för ”världens mest frånskilda” och som tycks ha gjort förändringar i Twitters funktionalitet för att själv få större spridning verkar besatt av att bli sedd som en häftig kille. Men en annan ledtråd kom i ett inlägg på X den 1 november: ”Många tror mig inte när jag säger att Demokraterna kommer göra allt för att förgöra mig om de vinner den 5 november”.
Eventuellt har han inte fel. Musk har länge förhållit sig nonchalant till amerikansk lagstiftning. Hans senaste spektakel, där han lottar ut en miljon dollar om dagen till presumtiva väljare i de delstater som brukar avgöra amerikanska val, har kan enligt amerikansk lag leda till fängelse. Visserligen brukar det gå bra för miljardärer i det amerikanska rättssystemet, men att Elon är i en bättre sits under Trump säger sig självt. Musk säger sig nu vara redo att ingå i Trumps administration och ändra federala lagar till sin egen fördel. För folk som litar på Donald Trump brukar det inte gå lika bra.
Elon må vara det pråligaste exemplet men han är långt ifrån den enda i Silicon Valley som söker ett republikanskt styre efter valet. I ”Paypalmaffian”, den grupp av män som grundade eller arbetade på betaltjänsten Paypal och som sedermera har startat företag som Palantir, Linkedin, Tesla och YouTube, ingår även David Sacks, en något mindre fisk. Likt Musk är han från Sydafrika, och sade sig till alldeles nyligen avsky Trump. Nu försöker han profilera sig som konservativ storspelare och tycks ingå i Trumps inre krets. Och så Peter Thiel, it-världens grå eminens, vars inflytande inte går att överskatta. Genom sina generösa stipendier har han allierade överallt, han är både rik och resultatinriktad. Han välter tidningar, grundar hemliga sällskap men lyckas ändå hålla sig något så när i bakgrunden.
Thiel och Sacks möttes på Stanford-universitetet under 90-talet och skrev tillsammans boken The diversity myth, en bok som vände sig mot ”politisk korrekthet” på elitskolan, och som anklagade kvinnofridsrörelsen (Rape crisis movement) för att utmåla män som förövare. De menade också att studenter framförde ”mångkulturella våldtäktsanklagelser”, efter att ha ångrat sig efter frivilligt sex. (20 år senare bad Peter Thiel om ursäkt för ”ett flertal okänsliga, bryskt argumenterade uttalanden”.)
Medan liberala blues, de blå, inte får röra sig i hela staden är republikanska reds, de röda, välkomna överallt.
När Elon Musk lanserades som ett känsligt geni som ville rädda jorden i slutet av 00-talet var det ingen i media som på allvar granskade miljön han faktiskt kom från. På den tiden kallades Paypalmaffian för ”serieentreprenörer som vänt Silicon Valley upp och ned” i affärstidningen Fortune. Peter Thiel var då en uppkäftig libertarian som investerade i flytande alternativsamhällen på internationellt vatten. David Sacks hade inte börjat donera pengar till politiska kandidater, men skulle senare skänka pengar till Mitt Romney 2012 och till Hillary Clinton 2016. Nu är dessa tre direkt ansvariga för att Donald Trump valde
JD Vance till sin vicepresidentkandidat.
Medan Peter Thiel har politiska anspråk så är de andra två opportunister som är lite för förtjusta i att posta på X. Vi tänker på Elon Musk som personen som styr hur samtalet kan föras på X, men anledningen till att han överhuvudtaget kom att köpa Twitter var att han blev radikaliserad på densamma. Även Sacks verkar ha drivits åt höger av sin sociala medier-närvaro, i hans fall först genom Kaliforniens lokala politik och nu alltså på riksplanet. För Thiel är det politiska personligt, för Sacks och Musk är det dit vindarna har fört dem. Om de trodde att de skulle kunna fördubbla sina förmögenheter genom kritisk rasteori – den antirasistiska ideologi som har blivit populär vid många amerikanska lärosäten och skolor – så hade de inte lierat sig med Trump.
Elon Musk är världens rikaste man men han och hans anhang är långt ifrån de enda teknikmiljardärerna som strör pengar omkring sig i jakt på politiskt inflytande. Silicon Valleys riskkapitalister har fingrarna i precis alla politiska grytor i USA, nationell, på delstatsnivå och i städerna. I alltifrån senaten till enskilda städers skolstyrelser syns deras inflytande.
I september i år arrangerades den första Network State-konferensen i Singapore. Bland talarna fanns Bryan Johnson, en medelålders man som tror sig kunna bromsa sitt åldrande genom diverse bisarra ingrepp, den nederländska polemikern Ayaan Hirsi Ali och hennes man, den konservativa historikern Niall Ferguson och så Balaji Srinivasan, nätverksstatens chefsideolog.
Man kan tycka att det räcker rätt långt att ta över befintliga städer, bygga nya samt utse vicepresidentkandidater men för delar av Silicon Valley stannar inte ambitionerna där. Balaji Srinivasan, tidigare på investeringsbolaget Andreessen Horowitz och kryptoföretaget Coinbase, har det senaste året börjat lansera idén om en ny stat, byggd på värden från Silicon Valley och kryptobranschen. The Network State, nätverksstaten, lanseras i samarbete med Y Combinators Garry Tan, och är en idé som framstår som rent dystopisk för oss som befinner oss utanför Silicon Valleys spänningsfält.
I Srinivasans vision, som han beskriver som ”tekniksionism” bär invånarna lojala mot it-företagen grå t-shirtar med tryck som Bitcoin-loggan eller Elon Musk, och känner därmed igen varandra på gatorna som värdiga medborgare. Grays, de med tröjan på sig, skulle även få speciella id-kort som ger dem tillträde till exklusiva delar av staden, och de ska ingå i en speciell allians med polisen genom att varje vecka anordna banketter för polismyndigheterna, samt prioritera släktingar till poliser för fina tech-jobb. I samma podd har Srinivasan en vision om ”prideparader” för gråa ledda av ett AI-styrt ”Flygande spagettimonster”, där man skanderar ”Vems gator? Våra gator!” medan polisdrönare flyger i formation.
Grays stora fiende är blues, de blå, som i Srinivasans vision är de som röstar på liberala politiker. Medan de inte får röra sig i hela staden är republikanska reds, de röda, välkomna överallt. Srinivasan själv jämför detta med de kaliforniska gatugängen Bloods och Crips, medan Gil Duran, en journalist som skriver granskande om nätverksstaten kallar det ”apartheid”.
Balaji Srinivasan säger sig ha startat en skola i Malaysia för adepter till idéerna om nätverksstaten, och där eleverna måste svära trohet till västerländska värderingar, till att bitcoin bör ersätta riksbanken och att AI är mer pålitligt än människor och människors domstolar.
Visionerna må låta galna, men det är ett vansinne som kommer att finnas med oss i årtionden, oavsett om Musks investering i Trumps kampanj ger utdelning eller inte. Riskkapitalisterna som söker inflytande sträcker sig från någorlunda sansade privatiseringsliberaler via pojkdjupa libertarianer som förläst sig på Sagan om ringen till mer nazistnyfikna. Genom Peter Thiels stipendier skapas nya monster på löpande band. Vi kanske slipper bo i nätverksstaten men riskkapitalisternas politiska projekt har bara börjat.
