I en notis i DN den 22 januari meddelades att av de barn som räddades undan kriget i Spanien och fick en tillflykt i andra länder finns nu några hundra kvar i livet. Den spanska regeringen har beviljat dem rätt till en viss pension och sjukvård. Det fanns en moralisk skuld som inte kunde utplånas av vare sig tid eller formaliteter. Spaniens regering insåg detta till slut, men senfärdigheten säger mycket om Spaniens förhållande till sitt fascistiska förflutna.
Flamman har tidigare rapporterat om den pågående kampen om historien i Spanien. När den borgerliga demokratin etablerades efter Francos död 1975, skedde det på fascismens villkor. Mer än 40 år av våld och förtryck skulle tigas ihjäl. Ingen skulle ställas till ansvar, ingen rättvisa skulle utkrävas och bödlarna skulle sitta i orubbat bo. Ingen upprättelse skulle ges för de hundratusentals offren för diktaturens våld, mord och förtryck. Det skulle ta decennier innan Franco skulle försvinna från mynt, sedlar och gatunamn. Den fascistiska falangistorganisationen har fortsatt sina manifestationer och på bokdiskarna dyker alltjämt hyllningslitteratur till Francoregimen upp.
Men motbilden har sedan ett antal år blivit allt tydligare, inte bara på bokdiskarna. Den demokratiska republiken, dess historia och dess kamp mot fascismen under det så kallade inbördeskriget 1936 –1939 fyller successivt det historiska vacuumet. Inte bara Francotidens terrorvälde träder fram i sitt rätta ljus, även omvärldens svek mot den spanska demokratin och de fascistiska staternas intervention i kriget är centrala frågor som åter aktualiseras. Även den internationella solidariteten med det spanska folkets kamp uppmärksammas alltmer. Främst gäller det de frivilliga, som med vapen i hand kämpade vid det spanska folkets sida. Där har den 1995 bildade organisationen Internationella brigadens vänner – Asociación de Amigos de las Brigadas Internacionales AABI – gjort och gör en banbrytande insats. Men också historien om den humanitära solidariteten har levt kvar i tidigare generationers medvetande. Det som undgått Francoregimens förstörelse grävs nu fram ur arkiven och röner ökat intresse.
Ett framträdande exempel på den humanitära hjälpen har tidigare redovisats för Flammans läsare. Det gäller det forskningsarbete som genomförts av historikern och läraren Àngel Beneito Lloris kring det svensk-norska sjukhuset i Alcoy. Trots svårigheter har Beneito Lloris, med bidrag inte minst från svenska källor, dokumenterat det svenska och norska solidaritetsarbetet i en uppmärksammad utställning. Det materialet har sedan legat till grund för den film, Coronas de vida – Livets kronor, som visats i spansk tv. Filmarna har bland annat sökt upp de personer i Skandinavien som ännu lever och var aktiva i Spanienrörelsen.
Detta dokumentationsarbete har nu följts upp med en utomordentligt fin bok om ”svensk-norska”, som sjukhuset kallades i dagligt tal av Alcoyborna. Författare är Àngel Beneito Lloris och utgivare Visual Producciones. El Hospital Sueco-Noruego de Alcoi durante la guerra civil espanola, ISBN–84-95614–50–2. För den som förstår spanska är det givande läsning men det oerhört rika bildmaterialet är väl så intressant som texten.
Spaniens sak är vår – det slogs fast så fort kriget bröt ut, frontlinjen mot fascismen sträckte sig även genom vårt land. De Spanienfrivilliga begav sig trots förbud till fronterna i Spanien. Med 431 lokala Spanienkommittéer bildades en folkrörelse mot fascismen. Georg Branting, socialdemokrat och ordförande i Svenska hjälpkommittén för Spanien SHfS, sammanfattade 1939 solidaritetsrörelsen i följande ord:
”I detta läge – efter alla nederlag som krävde moralisk upprättelse, inför det alltmera överskuggande hotet av en total fascistisk seger över Europa, efter de europeiska regeringarnas enighet omkring det orättfärdiga och förödmjukande dubbelspel som kallades noninterventionspolitiken – var ingenting naturligare än uppkomsten av en spontan, universell, proletärt uppburen hjälpaktion till förmån för den överfallna spanska demokratin. Denna rörelse har omfattats med en hängivenhet, en passion, en uppriktighet, som gått vida utöver den internationella solidaritetens gängse former. För Spanien, till Spanien, mot fascismen, för friheten!”
Denna bok om svensk-norska sjukhuset i Alcoy lämnar inte enbart ett bidrag till återupprättandet av den spanska republikens historia. Den belyser också ett av de mest hedrande kapitlen i arbetarrörelsens historia. Den utgör också en utgångspunkt för analys och debatt om hoten mot demokratin idag och utgör en uppfordran till fortsatt kamp mot fascismen.
