De årliga nazistdemonstrationerna, till minne av den mördade vit-makt-trummisen Daniel Wretström, arrangerades ”mot det urskillningslösa svenskfientliga våldet”.

Trots att den sista marschen ägde rum år 2010 har begreppet levt vidare: tidigare i år menade jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), i ett svar till Tobias Andersson (SD), att varken hon eller regeringen ”ifrågasätter förekomsten av svenskfientlighet”.

I rapporten ”Idén om svenskfientlighet”, utgiven av tankesmedjan Arena Idé, granskar forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström från Karlstads universitet begreppets historia. De menar att idén om svenskfientlighet under 2010-talet normaliserats i politiken och media, från att ha grott i små högerextrema kretsar. Man visar bland annat detta genom att ha undersökt tidningsartiklar från 1995 och framåt, där begreppet totalt förekommit 828 gånger, varav 83 procent efter 2010.

– Vi menar att det de gör med problemformuleringen är att skapa en omvänd antirasism, säger Peter Wikström.

Han pekar på ett svenskt debattklimat där antirasismens analys och språk varit dominant. Enligt honom är begreppet en strategisk motpol till ord som ”främlingsfientlighet”.

– Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet. Det blir tydligt men inte laddat på ett sätt som inte platsar i finrummen, som att prata om en ”antivit rasism”, trots att det avser samma sak.

En av de första att använda termen i en kontext som liknar den moderna är den konservativa ideologen Teodor Holmberg.

Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet.

– Han var aktiv inom en konservativ rörelse som brukar kallas unghögern. De ansåg att den förlegade överklasshögern förlorat spelet, och vände sig till arbetarklassen och bönderna, berättar Tobias Hübinette, som jämför med den moderna althöger-rörelsen.

I det första numret av Holmbergs tidskrift Sveriges Väl, från 1906, vänder man sig emot ”den svenskfientlighet som dödar ansvarskänslan mot det egna landet”. Tobias Hübinette menar att flera högt uppsatta sverigedemokrater ”nästan förläst sig” på unghögerns tänkare, och i Sverigedemokraternas principprogram nämns Holmberg specifikt vid namn.

Arvid Hallén, programansvarig på tankesmedjan Oikos som grundades av SD-toppen Mattias Karlsson, utvecklar saken i ett mail till Flamman.

”Det är inte omöjligt att Holmberg tog sig vidare in i principprogrammet via Mattias Karlsson, som var programmets huvudförfattare.”

Enligt rapportförfattarna kopplas begreppet i dag ofta samman med vissa typer av brottslighet, däribland så kallade förnedringsrån. I en intervju med SR menade forskaren Görel Granström att lagen om hatbrott även kan omfatta fall där etniska svenskar är måltavla, efter att en tonåring blivit misshandlad, kissad på och kallad ”svennejävel” av andra ungdomar.

Tobias Hübinette förnekar inte att det finns lokala kontexter där vita svenskar kan vara i minoritet, och utsättas för fördomar och etniskt motiverat hat. Men han betonar att begreppet ”svenskfientlighet” gör ett bredare anspråk, och för med sig ett tungt bagage från nynazismens idévärld.

Peter Wikström jämför det med begreppet ”woke”:

– Vissa hör det och tänker ”vad störigt att man måste kalla städare för lokalvårdare, vi har för mycket politisk korrekthet”, och andra tänker mer ”ja precis, det finns en judeo-bolsjevistisk konspiration som vill förinta västvärlden”. Hela det spannet kan rymmas i begreppet, och det är en del av finessen i det.

Han ser det inte heller som osannolikt att retoriken och dess kopplade politik kan göda ett reellt hat hos grupper man målar ut som ”svenskfientliga”.

– Det spär på föraktet, utanförskapet, och känslan hos minoriteter av att man inte hör hemma här. Det är ju inte främmande för de mer extrema rasideologiska miljöerna att vilja provocera fram ett raskrig.

Flamman har sökt Sverigedemokraterna.