Nyheter/Utrikes 08 november, 2016

Nya fackliga strategier för gig-ekonomins prekära arbetare

Sektorn uppfattas ofta som innovativ, attraktiv och flexibel, men bland de som arbetar i ”gig-ekonomin” växer missnöjet. Adriano Mérola Marotta ser hur det växande behovet av organisering har givit den brittiska fackföreningsrörelsen en välbehövlig energiinjektion.  

Föreställ dig att dina arbetstider – och lön – bestäms av en algoritm, en maskin. Föreställ dig att du inte vet hur mycket lön du kommer att få ut i slutet av månaden och att din lön betalas ut per avslutat arbete snarare än i antal timmar. Föreställ dig att du måste stå för sjukpenning, semester och pension själv.

Det är verkligheten för många av Londons prekära arbetare i den så kallade ”gig-ekonomin”, som ibland också kallas plattformsekonomin eller delningsekonomin.

Namnet kommer från den dominanta arbetsformen där inkomsten baseras på avslutade uppdrag – ”gigs” – snarare än en fastställd timlön. Genom företrädesvis digitala medium sammanförs de som säljer och köper arbete eller tjänster, ofta med framgångsrika företag som mellanhand.

Gig-ekonomin föddes i Silicon Valley, där programmerare och datortekniker anlitades för enskilda uppdrag via företag som Elance och oDesc. Men formerna har snabbt spridit sig till traditionella sektorer utanför internetindustrin, och fungerar i symbios med den tilltagande automatiseringen av arbetsuppgifter.

Många företag inom gig-ekonomin har specialiserat sig på utlagda tjänster åt större företag. För de ”anställda” innebär detta att uppdragen är tillfälliga. Företag som exempelvis Uber och Deliveroo har alltså kombinerat de tidstypiska prekära anställningarna med automatiserade mellanhandsjobb. Formeln är särskilt framgångsrik i storstäder där det ofta råder arbetsbrist, samtidigt som levnadskostnaderna är höga.

Formeln är särskilt framgångsrik i storstäder där det ofta råder arbetsbrist, samtidigt som levnadskostnaderna är höga.

Bra, säger gig-ekonomins förespråkare. En arbetsform som passar vår flexibla livsstil. Vi flyttar oftare, reser mer, och få av oss jobbar på en arbetsplats hela livet. Vi behöver en arbetsform som matchar vår moderna frihet.

Andra – oftast de som har sektorns mer lågavlönade jobb – betraktar flexibiliteten som en ursäkt för att försämra arbetsvillkoren. Bristen på stabilitet orsakar ofta stress och ångest samt höga skuldsättningsnivåer, eftersom många försäkrar sig mot otryggheten genom lån.

En stor grupp som arbetar inom sektorn delar alltså inte entusiasmen kring gig-ekonomin. Vad som i stället efterfrågas är möjligheten till organisering och politisk reglering.

Tvingas kommunicera med algoritmer

Vid två tillfällen under augusti månad gick hundratals matleverantörer i det brittiska företaget Deliveroo gick ut i vild strejk. Anledningen var att företaget, som är en av de ledande firmorna inom gig-ekonomin, ändrade löneformen för många anställda. I stället för en timlön på sju pund i timmen plus ett pund i ersättning per avslutad leverans, vill företaget betala tre och ett halvt pund per arbete.

boycott-deliveroo

Foto: Classwar

 

– Det här har blivit den nya industristandarden, att slopa timlöner. Vi i leverantörsbranschen har varit testkaninerna för vad som händer i gig-ekonomin, förklarar cykelkuriren Mags Dewhurst.

Likt många andra unga, sökte sig Mags till kurirjobbet för att flexibiliteten som tjugoåring lockade henne. Åtta år senare är hon fast i branschen. De ökade levnadskostnaderna i London har tvingat henne att jobba mer.

Den nystartade fackföreningen Independent Workers Of Great Britain (IWGB) som Mags är aktiv inom har vuxit snabbt bland dem som har Londons mest utsatta arbeten, exempelvis i privata städfirmor, som säkerhetsvakter eller som vårdare i fosterfamiljehem. Som ordförande för kurirsektionen är Mags självutnämnd expert på gig-ekonomin.

logga-iwgb

– Våra arbetsvillkor är betydligt sämre än för folk med vanliga arbeten. Vi får oftast mindre än minimilönen, vi jobbar isolerat och vi utsätts ofta för mobbning av våra överordnade, fortsätter Mags.

Företagen inom gig-ekonomin anställer officiellt mycket få personer, i stället är de flesta, liksom Mags, ”egenföretagare” som anlitas för enskilda uppdrag.

– I de företag som inte har automatiserats, är våra arbetsuppdrag helt beroende på vår ’kontrollant’, alltså chef, som är den enda person som vi har regelbunden kontakt med. Vi ser många fall av favorisering, och mobbning – särskilt om du är fackligt aktiv, säger hon.

– De som jobbar i företag med automatiserade kontrollanter, som till exempel Deliveroo eller Uber, har det ofta ännu sämre, eftersom de förlorar den lilla kontakt som gör det möjligt att prata om ett problem eller diskutera ett uppdrag med en riktig person. Nu händer det till exempel att vi skickas ut tio kilometer från vår station för att hämta mat som ska levereras 400 meter därifrån, allt för fyra och ett halvt pund [cirka 50kr] i ersättning, säger hon.

För Mags och andra fackmedlemmar i Deliveroo, berättar kurirerna hur de väntar i flera timmar på uppdrag av algoritmer som de inte kan kommunicera med. Den väntetiden är obetald, likaså ersättning för eventuella skador på jobbet.

– Vi är många som skuldsatt oss på grund av arbetsskador, där våra cyklar eller kroppar skadats och vi tvingats ta lån för att företaget frånsäger sig ansvaret. De här företagen är bland de girigaste företagen i världen, säger hon.

 

mags-dewhurst

Mag Dewhurst, ordförande för kurirsektionen i fackförbundet Independet Workers of Great Britain. Foto: Adriano Mérola Marotta

 

Samhällets ”Uberisering”

En vecka efter Deliveroo-strejken gick matleverantörer hos UberEats ut i strejk för liknande anledningar, med IWGB och Mags i spetsen. De anställda hos Uber inspirerades av strejken på Deliveroo, och nya medlemmar flödade in till facket.

Trots upprepade intervjuförfrågningar, hänvisas jag till ett pressmeddelande av Deliveroos grundare och VD William Shu. Uber kunde ej nås för kommentarer.

”Våra leverantörer är blodomloppet i vårt företag, utan dem skulle vi inte existera /…/ Detta är ett temporärt förslag ämnat för att ge mer flexibilitet /…/ I slutänden, om den här modellen inte funkar för våra leverantörer, funkar den inte för oss.”

Företagets samarbetsvilliga ton dämpar inte motivationen hos organisatörer som Mags Dewhurt.

– Jag är rädd att samhället håller på att ”Uberiseras” och att alla en dag kommer jobba för ett Uber-liknande företag, så länge ingen gör något åt saken. Facket är en bra början, men våra lagstiftare måste reglera sektorn hårdare. De här företagen bryr sig inte om oss och kommer aldrig bry sig om oss, säger hon.

För Mags är agerandet typiskt för företagen i fråga.

– Detta är ett tydligt försök att skära ner ännu mer i våra redan dåliga villkor. Det rör sig om giriga företag som vill göra så höga vinster som möjligt.

En mytomspunnen fackförening

I en enkel lägenhet i södra London träffar jag Jason Moyer-Lee, generalsekreteraren för de, särskilt efter strejkframgångarna, nästan mytomspunna IWGB. Många jag har talat med menar att IWGB är en anarkistisk organisation, medan andra hävdar att de inte är ett riktigt fackförbund. Jason reagerar med ett skratt på frågan om det stämmer.

– Självfallet är vi inte en anarkistisk organisation, vår fackförening har ingen ideologi. Förutom pragmatismen, som motiverar arbetet med våra medlemmar, förklarar Jason.

jason-moyer

Jason Moyer Lee, generalsekreterare för det mytomspunna fackförbundet IWGB. Foto: Adriano Mérola Marotta

Precis som många av de latinamerikaner som är med i fackförbundet, emigrerade Jason till Storbritannien från USA via Uruguay, ett land som ligger honom varmt om hjärtat. När vi möts välkomnar han mig med yerba maté, en tedryck som dricks i många delar av Sydamerika.

Jason berättar att facket är öppet för alla, men många av förbundets medlemmar jobbar i prekära arbeten inom och utanför gig-ekonomin.

– Våra medlemmar ser oss som de som alltid tar kampen offentligt. Vi vågar sätta oss emot cheferna när någon behandlas dåligt, och vi förlitar oss på strejker och demonstrationer för att vinna. Vi organiserar folk som ignorerats av de stora facken, berättar Jason.

Han erbjuder matén på ett sedvanligt sätt, och fortsätter.

– Många traditionella fackförbund är besatta av kollektivavtalsförhandlingar, vilket vi också tycker är viktigt. Problemet är när det blir fackets enda aktivitet. Då finns det ingen som tar kampen för medlemmarna. Vi i IWGB började som medlemmar i de större facken, men många av våra överordnade stoppade våra försök att strejka. Så vi bröt oss ut och formade ett eget fack, förklarar Jason.

– Vi använder de metoder som funkar bäst för våra medlemmar, och ibland är det syndikalistiska metoder. Men vi är också för kollektivavtalsförhandlingar. Det är situationen som avgör.

I Storbritannien skrivs kollektivavtal mellan individuella företag och det fackförbund som blivit ”erkänt” av arbetsgivaren. Om inget fack är erkänt, så skrivs ett avtal antingen frivilligt av företag och fackförbund, eller av det fack som har 50 procent av de anställda som medlemmar. Skulle ett nytt fack bli populärare än det etablerade facket – så som ofta är fallet med IWGB – finns det inget sätt att tvinga fram ett kollektivavtal med det största facket.

I praktiken innebär detta att IWGB saknar skrivna kollektivavtal, något som Jason vill ändra på. För honom är det egna förbundets popularitet en bekräftelse på kritiken mot den försvagade arbetarrörelsen.

Anpassning av metoderna

Bland många etablerade fack prioriteras kollektivavtalsförhandlingar framför andra, mer synliga aktiviteter som demonstrationer och strejker. Facket förvandlas då, från arbetarnas perspektiv, till en passiv organisation där medlemmarna är mindre delaktiga. För organisationer som IWGB har demonstrationer och strejker varit ett effektivt sätt att växa i sektorer som ansågs vara ”o-organiserbara” av de etablerade facken.

Martin Smith, ledande organisatör i brittiska facket GMB, håller med Jason i hans kritik av rörelsen, och tycker att fackförbund generellt har mycket att lära av IWGB. Hans fack representerar folk i alla yrkesgrupper, och har över 700 000 medlemmar.

– Jag tycker att IWGB gör ett fantastiskt jobb i sektorer som vi aldrig vågat röra. Helt klart funkar deras nätverkskultur, där de bygger en stark och kampvillig gemenskap mellan olika arbetsplatser. Deras synliga och högljudda demonstrationer visar vägen för fackföreningar i Storbritannien, förklarar han.

Sittandes framför en heltäckande målning som skildrar fackets anrika historia, berättar Martin Smith om GMB:s nya strategier för att möta gig-ekonomin och automatiseringen.

– Sedan krisen 2008 har arbetsmarknaden förändrats drastiskt. I samband med åtstramningarna tog arbetsgivare tillfället i akt att omstrukturera arbetsmarknaden, vilket har lett till fler otrygga jobb. Samtidigt har automatiseringen drivit på förändringarna och tillsammans med nedskärningarna har det reducerat många arbeten. Till skillnad från andra fack, anser vi att de här förändringarna är permanenta, förklarar Martin.

 

martin-gmb

Martin Smith, ordförande för GMB. Foto: Adriano Mérola Marotta

Han menar att den passiva förhandlingskulturen måste kompletteras med en starkare kampanjkultur, som är anpassad för den moderna gig-ekonomin. Han vill sprida IWGB:s metoder över hela Storbritannien, och pratar stolt om det stöd som GMB ger dem.

”De stora facken bryr sig inte”

Utvecklingen har även skakat liv i andra fackförbund som United Voices of the World (UVW). Enligt deras generalsekreterare Petros Elia, finns det både ett stort behov av och en aptit på organisering i de utlagda och prekära sektorerna, där huvuddelen av UVW:s medlemmar finns.

Petros och hans fack har många lågavlönade migranter som medlemmar, och på mötena är spanska det vanligaste språket.

– Vi fungerar som ett litet samhälle för våra medlemmar, där vi erbjuder kurser i engelska, har gemensamma grillningar och så gott det går försöker att skapa en gemenskap och ett nätverk. Många av våra medlemmar har aldrig varit med i fackförbund tidigare, så vi har lyckats bygga en fackföreningskultur trots svårigheterna, säger Petros.

Utanför deras kontor, med utsikt över hela London, står en kö med människor från Latinamerika eller Spanien. Många behöver hjälp eller vill gå med i facket.

Petros uppger att UVW:s främsta aktiviteter går ut på enskilda representationer med arbetsgivare, eller högljudda manifestationer utanför affärer som behandlat förbundets medlemmar dåligt. Eftersom många av medlemmarna är anställda av städfirmor enligt gig-ekonomins principer (med nolltimmarskontrakt eller som ”egenföretagare”) är en strategi att pressa de stora butikskedjor som anlitar städbolaget.

petros

Petros Elia, generalsekreterare för United Voices of the World. Foto: Adriano Mérola Marotta

– Våra medlemmar kommer till oss för att de inte får något stöd från de större fackförbunden. Jag tror helt ärligt att facken inte bryr sig. Hade de gjort det så hade de kunnat göra mycket för att hjälpa. Det här rör sig om utsatta arbetare som ofta inte får betalt ordentligt eller sparkas under olagliga förhållanden. Jag tror att facken är rädda för att det är riskabelt att organisera i våra sektorer. Men den här självbevarelsedriften skadar bara fackföreningsrörelsen i längden, menar Petros.

”Riskabelt att organisera i de prekära sektorerna”

För Alex Flynn, media- och strategiansvarig för Unite the Union, är organisering av prekära arbetare för riskabelt. Han anses av många som generalsekreterarens högra hand i Storbritanniens största fack med över en miljon medlemmar, lika många som hela svenska LO.

– De senaste årens fragmentering av arbetsplatsen gör det svårare för fackförbund att organisera folk, vilket i sin tur gör det möjligt för dåliga chefer att exploatera arbetare. Det är även riskabelt att organisera i de här prekära sektorerna, för oftast innebär nya medlemmar höga kostnader och få vinster. Vi måste trots allt använda fackets resurser ansvarsfullt, säger Alex Flynn.

Hans fack är ett av de mest politiska i brittiska LO och organiserar folk i alla yrken. De har länge kampanjat för Jeremy Corbyn, och aktivt tillämpat nya organiseringsmetoder för att kämpa mot automatisering och nedskärningar. Alex är snabb med att förklara att för Unite the Union är det prioriterat att arbeta för politisk reglering, eftersom endast ett hårdare regelverk kan stoppa de systematiska förändringarna på arbetsmarknaden.

Samtidigt tycker han situationen är krisartad för fackföreningsrörelsen i stort, och stödjer de oberoende fackförbunden. Unite förlitar sig dock, till skillnad från GMB, på att en ny regering kan reglera arbetsmarknaden och privilegierna för de företag som använder sig av gig-modeller.

Med en icke-vald premiärminister vars politik för tankarna till Thatchers nyliberalism, återstår det mycket att göra för att få ett nytt politiskt ramverk på plats.

”Framtiden är vår att forma”

I väntan på politisk reglering kan man sammanfattningsvis konstatera att gig-ekonomin fortsätter att breda ut sig, i London såväl som internationellt. Det uppenbara behovet av och intresset för organisering har givit resonans hos flera av sektorns fackförbund som också uppger att de effektivt har lyckats säkra bättre villkor för sina medlemmar.

I Sverige har Uber, liksom Deliveroos konkurrent Foodora, flyttat fram sina positioner de senaste åren.

Frågan är om det sker i takt med gig-ekonomins snabba expansion, samt hur förberedda andra länder är. I Sverige har Uber, liksom Deliveroos konkurrent Foodora, flyttat fram sina positioner de senaste åren. Den svenska arbetsmarknaden är dock mer reglerad än den brittiska och fackföreningarna har ett större politiskt inflytande. Men Martin Smith från GMB varnar för att ta situationen för given.

– Den svenska arbetsmarknaden är var vi var innan finanskrisen. Det som händer i Storbritannien visar framtiden även för Sverige. Men vi ger oss inte, framtiden är vår att forma, säger Martin.

Gig-ekonomin: vad händer just nu?


Den 27 oktober beslutade en brittisk arbetsdomstol att Ubers förare är anställda, inte egenföretagare, vilket sannolikt blir en milstolpe i brittisk arbetsrätt. Bakom de två förare som har stämt Uber står det brittiska facket GMB, som lyckades bevisa att företaget styr förarnas arbete. Trots att domen överklagats av Uber, väntas beslutet få stora konsekvenser för företagets 40 000 anställda i Storbritannien, samt för andra företag med liknande arbetsformer.
Den 22-29 november inleds rättegångar i arbetsdomstol mot cykelföretagen Excel, CitySprint, ECourier och Addison Lee, Kurirföretagen har stämts av fyra leverantörer som kräver att de erkänns som anställda. En av de målsägande är Mags Dewhurst från IWGB.
Samtidigt är hotellföretaget AirBnB, värderat till över 400 miljarder kronor och verksamt i över 190 länder, under hård kritik från beslutsfattare. Många städer debatterar förslag att reglera eller förbjuda företaget. Till svar har AirBnB startat kampanjer med sina lokala värdar, för att sätta politisk press på kommuner världen över.

Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Jag har ett enkelt förslag: att försöka dra nytta av den prometheanska låga som har skänkts oss. Inte råka släcka den och heller inte råka tända eld på hela byn.

Om det nu är så att varje elev eller professor för ett oändligt samtal med sin chatbot, att alla ”fuskar”, så bör vi med ett idehistoriskt allvar fråga oss vad det betyder för tänkandets framtid. När alla ”fuskar” blir spelplanen åter jämn – och mållinjen flyttas framåt. I stället för att ensamma traggla oss genom språkets sankmarker kan plötsligt maskinen få göra grovgörat.

Mänskligt tänkande håller på att kristalliseras på ett sätt som hade fått Descartes och Kant att salivera. Vi är på väg att ömsa våra språkliga kättingar och börja arbeta med rena idéer!

Det bästa sättet att betrakta sin chattbot i dag är inte som ett allvetande orakel, utan som en alkoholiserad vän.

Diskussionen är heller inte ny. Redan Sokrates utropade skriftens intåg som minneskonstens död, i Platons Faidros dundrar han:

”Denna uppfinning kommer att framkalla glömska i sinnet hos dem som lär sig att använda den […] du erbjuder dina elever skenet av visdom, utan faktisk visdom, ty de kommer läsa mången sak utan lärare, men ändå tro sig förstå dem”.

Skrämmande likt dagens debatt va?

Vi har lärt oss att skriva men glömt att minnas. Sokrates hade rätt. Likaså hade säkert ett antal gubbar som oroade sig för att stenografin och skrivstilen skulle falla i glömska med boktryckarkonstens framfart, och än mer med skrivmaskinen och datorn. Nu står vi inför samma dilemma som Sokrates. Det här är det första radikala medieskiftet sedan skriftspråkets uppfinning.

Såklart är vi rädda. Såklart ska vi röra oss långsamt fram. Men det är dags att på allvar öppna ögonen för språkmodellernas fördelar – hur de kan frigöra tid, jämna ut kunskapsklyftor och ge fler människor tillgång till språklig makt. För i den nyliberala verklighet vi lever i finns det inga nödbromsar. Att AI redan nu slinker genom på gymnasie- och universitetsnivå är mindre ett bevis på teknikens ondska och mer ett tecken på en trasig syn på vad bildning faktiskt är.

Statsvetaren Anders Sundell föreslår i SvD (31/5) att vi ska återgå till äldre former av undervisning – mer samtal, mindre text. Men kanske är det motsatsen vi kommer att tvingas till: skrivuppgifterna i dialog med maskinen, där studenten inte bara producerar svar utan också granskar, ifrågasätter och förbättrar dem.

Tidigare nämnda MIT-studie visar att högpresterande användare tenderade att nyttja verktyget som stöd i tankeprocessen, medan lågpresterande mer okritiskt förlitade sig på de direkta svar som erbjöds dem. Alltså, som med all teknik någonsin: stoppar vi in skit får vi ut skit – men i det här fallet glansig, oklanderlig och välformad skit.

Än så länge gynnar AI främst en viss typ av låtsasyrken – contentstrateger, growth-hackare, LinkedIn-coacher. Tekniken skapar mest slop eller ”sörja”: hjärndöda youtube-klipp, AI-skrivna självhjälpsböcker, annonser för Kinaimporterade USB-fläktar, listan kan göras oändlig. Men ska tekniken göra verklig nytta, måste vi se till att det inte bara är storbolagen, telefonbedragarna och fuskarna som får enklare liv – utan också eleverna, lärarna, vårdpersonalen och forskarna.

Läs mer

Vi befinner oss i en övergångsfas, och givetvis kommer det med växtvärk. Precis som med den industriella revolutionens intåg för hundra år sedan, kommer miljontals jobb att gå förlorade, och en global omställning krävas.

Men vi är inte där än. Det bästa sättet att betrakta sin chattbot i dag är inte som ett allvetande orakel, utan som en alkoholiserad vän. Då och då ropas profetiska eruptioner ut, och dessa kan komma att förändra ditt liv. Men citera den inte rakt av, och ta för guds skull inte med dem till arbetsintervjun!
Svaret på skolkrisen tills vidare? Salstentor. Mobilförbud. Papper och penna. För att köpa tid. Men sedan kommer vi behöva rita om hela läroplanen – kanske till det bättre.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)