Efter demokratiupproret i april 2006 har det politiska livet i Nepal genomgått ett flertal förändringar. Stegvis har den maoistiska gerillan integrerats i de politiska processerna, först i samband med vapenvilan, därefter i och med bildandet av ett interimparlament där maoisterna utgör en tredjedel och den 1 april 2007 genom bildandet av en interimregering med fem maoistiska ministrar. Mycket hopp har väckts efter att ett tioårigt inbördeskrig avslutats.
Valet till den konstituerande församlingen skulle hållits den 20 juni, men i ett uttalande den 14 april deklarerade landets valkommission att det inte var tekniskt möjligt att genomföra valet. Maoisterna har inlett protester mot beslutet. Enligt det mer moderata kommunistpartiet UML, är premiärminister G.P. Koiralas, Kongresspartiets ledare, inkompetens orsaken till förseningen.
I interimparlamentet finns inte mindre än nio kommunistiska organisationer representerade, och tillsammans innehar man 55 procent av parlamentets mandat.
Nepalesisk politik domineras sedan mitten 1940-talet av den övergripande frågan om kungamaktens roll i styret av staten. Under 1930-talet uppstod små grupper av intellektuella och reformvilliga inom administrationen, som sökte skapa ett konstitutionellt styre. De slogs snabbt ner och regimen avrättade dess ledare. Avrättningarna av, med dagens mått sett, relativt moderata reformkrafter skapade revolutionära stämningar bland unga nepaleser. I Indien kom de i kontakt med socialistiska och kommunistiska rörelser, och ur den generationen föddes uppdelningen av nepalesisk politik i tre strömningar, rojalister, socialister (Kongresspartiet) och kommunister. Idag har dock rojalisternas och monarkins trovärdighet i princip upphört, mot bakgrund av kung Gyanendras statskupp i februari 2005 och försök att göra sig till envåldshärskare.
I den nya situationen visar maoisterna framfötterna. De har etablerat kontor och legala strukturer. Deras uppsjö av frontorganisationer, varav många grundats på etnisk basis, håller konferenser och kongresser på löpande band. I huvudstaden Kathmandu är partiets studentaktivister aktiva med att måla muralmålningar och sätta upp affischer. Ordförande Prachandras anlete kan nu skådas nästan överallt. Maoisternas fackliga front gör inbrytningar på arbetsplatser, inte minst har man väckt uppmärksamhet genom att man etablerat sig på lyxhotell i huvudstaden.
Nepal är ett land där ingen etnisk grupp är i majoritet, och traditionellt har den politiska makten koncentrerats till högkastiga hinduer från huvudstadsregionen. Maoisterna har skickligt anspelat på befolkningsmajoritetens känsla av utanförskap. När de skulle nominera sina 83 platser till interrimsparlamentet utsåg de nästan enbart personer från lägre kast och från etniska minoriteter, samt många kvinnor.
Ingen vet egentligen exakt vilka styrkeförhållandena är i landet. Alla tre stora partier, Kongresspartiet, UML och maoisterna, anger att man kommer att vinna valet. Länge hävdade etablissemanget att maoisterna enbart styrde landsbygden genom vapenmakt, men den senaste tidens massdemonstrationer arrangerade av maoisterna efter fredsavtalet slutits visar på att den verklighetsbeskrivningen varit felaktig.
Ett nytt element, och kanske det främsta hindret för fredsprocessen är en rad våldsamma protester i Terairegionen i söder. Terairegionen är hinditalande, med starka band till Indien. Området är ekonomiskt eftersatt, och ledare för regionala grupper menar madeshis (som den hinditalande Teraibefolkningen kallas) menar att deras intressen ignorerats i den konstitutionsbyggande processen. Teraibaserade rörelser, såsom Madhesi Janatantrik Forum, kräver bl.a. ett proportionellt valsystem för att bryta deras underrepresentation. Under generalstrejker utlysta av MJF har våldsamma kravaller utbrutit, med flera dödsoffer. Vid ett flertal tillfällen har maoister och MJF hamnat i konfrontationer med varandra.
Maoisterna är oroliga att de pro-indiska krafterna kan bli starka med ett proportionellt valsystem och vill istället ha ett federalt system med autonomi för de olika folkgrupperna både i Terai- och bergsregionerna. Men samtidigt som våldsamheterna hotar att blockera valprocessen så visar konfrontationerna mellan maoisterna och MJF på nya skiljelinjer i politiken. Maoisternas gatuaktivister agerar i detta läge som den regerande koalitionens förlängda arm.