Till att börja med var jag djupt kritisk mot såväl Arafat som mot PLO. Min judiske farfar hade flytt från Förintelsen med blotta förskräckelsen, och i hans ögon fanns ingen sympati för Arafat. Det var ju ett välkänt faktum att PLO ville skicka ut judarna i Medelhavet, och hur populära är sådana uttalanden för en som just tvingats åse hur pappa och hela släkten utraderats i historiens värsta massmord?

De israeliska myndigheterna var dessutom duktiga på att förtiga Sternligans och kompanis terror mot palestinierna, så det är klart att man tog den judiska befolkningens parti mot de palestinska terroristerna.
Med tiden nyanserades min bild. Jag insåg att det inte fanns en angripare eller ett offer. Min sympati med palestinierna började gro, även om jag skarpt ogillade att deras ledare de facto var en terrorist. Men alla kan ju förändras, så när Arafat skakade hand med Yitzhak Rabin där på Vita Husets gård, då tänkte jag att nu blir nog allt frid och fröjd.
Dock – när den palestinska myndigheten började skapa sig sin proto-stat sken bristerna snart igenom. Man tillät skolböcker i vilka judarna framställs på allt annat än objektivt sätt, och bland de gamla frihetskämparna växte sig korruptionen stor och stark.

Yassir Arafats frånfälle öppnar nya dörrar. Kanske, kanske kommer en ny generation att låta framtiden bli ledstjärna istället för det förgångna. Så även på den israeliska sidan. När en dag även Ariel Sharon och hans våldsfixerade anhang lämnat planeten, då kanske det till sist blir frid och fröjd.