Formellt löpte Gbagbos mandattid ut förra veckan och nu görs intensiva försök att hindra våldet från att eskalera. Gbagbo har förklarat att han tänker sitta kvar på sin post ytterligare minst ett år.
I praktiken kontrollerar hans regering emellertid endast de södra delarna av landet. I norr härskar olika rebellgrupper och där har också den politiska oppositionen sitt fäste.
FN, som har omkring 7 000 man i landet, förklarade redan i början av september att det inte skulle gå att hålla val i slutet av oktober. I stället var det meningen att regeringen och oppositionen före den 31 oktober i samförstånd skulle komma överens om att utse en ny premiärminister.
Medlartrojka utsedd
FN:s specielle sändebud i landet, Pierre Schori, meddelade emellertid på en presskonferens i slutet av förra veckan att det inte skulle bli möjligt.
Den ivorianska tidningen Le Patriote uppgav att skälet var att Nigerias president Olusegun Obasanjo inte kunde delta i förhandlingarna. Obasanjo ingår tillsammans med Sydafrikas Thabo Mbeki och Nigers president Mamadou Tanja i den medlartrojka som utsetts av olika afrikanska organ för lösa krisen i Elfenbenskusten.
Trojkans höga profil understryker den vikt afrikanska ledare lägger bakom försöken att få slut på oroligheterna i Elfenbenskusten som, om de får fortsätta, skulle kunna hota landets enhet. Den nuvarande krisen startade i slutet 1990-talet, då det tidigare relativt välmående västafrikanska landet tvingades ställa in betalningarna till Världsbanken. Den ekonomiska krisen blev uppenbar och en kort period styrdes landet av en militärregering innan Gbagbo kom till makten i oktober 2000, inte utan folkligt stöd. Han har dock aldrig riktigt accepterats i det mer muslimska norra delarna av landet. I början av 2003 uppnåddes under överseende av den forna kolonialmakten Frankrike en överenskommelse, som byggde på att landet skulle förbli enat och ledas av en övergångsregering fram till dess nya val kunde hållas.
Mbeki accepteras inte
Den Afrikanska unionen gav Mbeki i uppdrag att se till att avtalet blev verklighet. Men svårigheterna har fortsatt och Mbekis medlarroll har ifrågasatts. Han accepteras inte längre av oppositionen, som dömt ut honom som alltför Gbagbo-vänlig. Samtidigt accepterar Gbagbo inte Ecowas, de västafrikanska staterna samarbetsorganisation, som medlare.
Gbagbo har både anklagats för att sälja ut landet till Frankrike och för att hetsa mobben mot franska intressen i Elfenbenskusten. I november 2004 attackerar regeringsstyrkor rebeller och i samband med attacken dödas nio franska soldater. Frankrike svarade med att bomba det ivorianska flygvapnet vilket i sin tur ledde till våldsamma antifranska demonstrationer. Frankrike har omkring 4 000 soldater i landet och dessa är betydligt bättre utrustade än FN-styrkorna. Det gör Frankrike till en fortsatt maktfaktor i Elfenbenskusten.
Samtidigt ökar pressen på afrikanska ledare att nå fram till en uppgörelse som inte bara bevarar Elfenbenskustens enhet utan också blir det som inte minst Mbeki ständigt brukar framhålla som viktigt för hela Afrika, nämligen en afrikansk lösning på afrikanska problem.