Att lyssna på Manic Street Preachers är som att sitta i skolbänken och gå i ett rött demonstrationståg – samtidigt. Första versen i deras himmelsvida Englandsetta If you tolerate this your children will be next (1998) innehåller exempelvis citatet ”So if I can shoot rabbits, then I can shoot fascists”, som tillskrivs en frivillig i Internationella brigaderna i spanska inbördeskriget. Och det stod i sin tur ursprungligen att läsa i Labourpolitikern och arbetarrörelsehistorikern Hywel Francis bok Miners against fascism: Wales and the Spanish civil war (Lawrence & Wishart, 1984), där det förklaras varför gruvarbetare från södra Wales utgjorde en av de största truppavdelningarna inom den brittiska bataljonen av de internationella brigaderna i det spanska inbördeskriget. Snacka om uppbygglig, engagerande och lärorik musik!
Jag har aldrig ens försökt sjunga som Víctor Jara eller Violeta Parra. Jag vill inte låtsas vara någon som jag inte är. Víctor låtsades aldrig.
Så när Manic Street Preachers sångare, låtskrivare och gitarrist James Dean Bradfield i juni i år kungjorde att han planerade att släppa ett soloalbum baserat på den chilenske folksångaren Víctor Jaras liv och verk var det många som tänkte ”klart han ska göra det, det är ju fullkomligt logiskt”.
Bradfield upptäckte Víctor Jara i mitten av 80-talet, tack vare punkgruppen The Clashs låt Washington bullets. Fröet till Even in exile, som albumet är döpt till, såddes under ett förtroligt möte mellan Bradfield och poeten, dramatikern och barndomskamraten Patrick Jones, berättar Bradfield via telefon.
– Varje gång som jag hälsar på Patrick så visar han mig det han skriver på för tillfället. Den här gången sa han ”jag har skrivit några dikter och en surrealistisk enmansföreställning om Víctor Jara”. Jag förstod att han skrev om Víctor Jara för att han ville knyta an till något gott då han kort innan vi sågs förlorat sin mor. Patrick hade inga avsikter att publicera sina Víctor Jara-alster, men jag kände att jag ville sätta musik till hans vackra ord. Så jag tog ett par av hans texter och komponerade tre låtar utifrån dem. Och Patrick gillade resultatet, så han gav mig allt han skrivit om Víctor Jara. Resten är Even in exile!
Víctor Jara var den främsta och mest populära företrädaren för den chilenska, vänsterpolitiska musikrörelsen nueva canción. Hans skivor – av vilka flertalet gavs ut av den kommunistiska etiketten DICAP – är fyllda med brinnande aktivism och influenser från traditionell chilensk folkmusik. Efter att ha torterats och mördats av Pinochets bödlar under militärkuppen 1973 blev Jara även en världsberömd martyr, som sjungits in på svenska av bland andra Cornelis Vreeswijk. James Dean Bradfield menar dock att avsikten i hans fall inte är att tolka Víctor Jara.
– Nueva canción är inte ett språk jag kan prata, så att säga. Jag har aldrig ens försökt sjunga som Víctor Jara eller Violeta Parra. Jag vill inte låtsas vara någon som jag inte är. Víctor låtsades aldrig. Even in exile är en utomstående nordeuropés syn på Víctor Jara och hans liv. Jag försökte spela in covers på klassikerna, Te recuerdo Amanda, Manifiesto och Preguntas por Puerto Montt, men jag fick inte till dem. La partida, en av Victor Jaras instrumentala melodier, letade sig dock in på Even in exile. Och så ville jag att en del av avkastningen från Even in exile skulle tillfalla Víctors familj.
Parallellt med släppet av Even in exile har Bradfield även sjösatt podcasten Inspired by Jara, som handlar om på vilket sätt Víctor Jara influerat annan musik och konst.
– Víctor Jara är en otroligt inspirerande person. Jag är en arbetarklasskille, så varje gång jag stöter på någon som Víctor – någon från arbetarklassen som bemyndigar sig själv mot alla odds – så älskar jag det!