Så är den då här, alliansens budget, den samlade. Den presenterades av de nya ekonomisk-politiska talespersonerna som vi fick bekanta oss med i budgetdebatten i riksdagen nyligen. Alliansföreträdarna lämnade också ett besked om att det kanske inte alls, som det tidigare antytts, är den sista samlade alliansbudgeten för mandatperioden. Istället för att, som många trott, lägga mer än regeringen på integration har Alliansen valt att ha exakt samma siffra på integrationspolitikens område som regeringen. Allt för att inte anklagas för att uppmuntra Sverigedemokraterna att rösta på sin budget, samtidigt som man behåller högt tryck på den svaga Löfven-regeringen.

Själva budgeten är rätt ointressant. Ett stramt hopkok på gammal Allianspolitik dock utan spektakulära skattesänkningar. Folkpartiet har fått med mycket om skola och försvar och  Kristdemokraterna en del om sjukvård. Lite mer oklart är det vad Centern, som ju en del menade nu skulle ta ledningen över Alliansen, fått med av sin nyliberala agenda. Vad Moderaterna nu har för agenda är så oklart att det inte ens går att leta efter den i budgeten.

Tydligt är dock att alliansen tycker att det skulle vara Stefan Löfvens ansvar om Sverigedemokraterna röstade på en alliansbudget. Ur Aftonbladets intervju med Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Erik Ullenhag i måndags:

”Vad är er plan om SD väljer att rösta på er budget?
– Då är det ett problem närmast för Stefan Löfven som gått till val på sina förslag, han leder en historiskt svag regering och han har nu ansvar för att hans budget ska genomföras.”

Så länge som Stefan Löfven steks i sitt eget fett kommer alliansen uppenbarligen inte bry sig om att Sverige kan eller hur det ska regeras. De ser sig inte ens tvungna att fram en egen statsministerkandidat. 

Sverigedemokraterna gav också besked om att de väntar med att ge besked. Eftersom Stefan Löfven tydligt har sagt att han inte tänker regera på någon annans budget innebär det att de får ta ställning till om de vill riskera nyval (med partiledaren sjukskriven) eller provocera fram en Löfven II-regering med nya allianser över blockgränsen för att hålla Sverigedemokraternas inflytande borta. I sin egen skuggbudget är det som vanligt invandringen som ska stå för enorma budgetförstärkningar.  47 miljarder per år säger de sig ha hittat där som ska gå till mestadels skattesänkningar, slopade arbetsgivaravgifter och bibehållet RUT-avdrag. SD är ett högerparti som kallar den rödgröna budgeten för ”skattechock”.

Från regeringen själv är det också ganska tyst vad gäller politikens inriktning. Precis som oppositionen gör finansministern mest ett nummer av att diskutera Sveriges säreget inskränkta budgetregler och överskottsmål, som förhindrar nödvändiga statliga satsningar i lågkonjunktur.

Till skillnad från Fredrik Reinfeldts första tid vid makten saknas en tydlig fråga eller inriktning som kan förknippas med Stefan Löfven. Flera av de mest profilerade förslagen i den första budgeten ligger det enda parti som inte var välkommet i regeringen bakom, Vänsterpartiet. Till och med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson påpekar i en ledare den 8 november att regeringen saknar ett projekt och inte har hittat sin motsvarighet till ”arbetslinje”. Man kan lägga till att de inte heller har hittat sin motsvarighet till ”utanförskapet”, ordet som Reinfeldt myntade och som fick definiera regeringspolitiken under de åtta åren av borgerligt styre. 

Miljöpartiet verkar inte ha haft en aning om vad de skulle göra med makten när de väl fick den. Plötsligt syns de nästan bara i medierna via sin nyvärvade kulturminister Alice Bah Kuhnke som fått dåliga betyg av landets samlade kultursidor. Att ha inte ha en tydlig linje i kulturpolitiken verkar till skillnad från i andra frågor faktiskt straffa sig i debatten. Socialdemokraterna har nu gått igenom en valrörelse och regerat ett par månader med samma otydlighet som ledstjärna. 

Vad vill alliansen, vad vill regeringen? Det återstår alltså att se. Att som Ystads Allehandas ledarsida gjorde i veckan, utropa Jonas Sjöstedt till inofficiell statsminister, är naturligtvis överdrivet. Men Vänsterpartiet är faktiskt ett av få partier som har en tydlig riktning i politiken just nu. Kanske, kanske kan det till slut löna sig i opinionen. Men osvuret är bäst.