Ockelbo är en gammal bruksort byggd kring skogen och järnet. På många sätt liknar den andra mindre Norrlandskommuner som har problem när basnäringarna sviktar, men Ockelbo har hittat en sätt att lösa krisen. Kommunen var framsynt.
När Stora Enso köpte Kopparfors bruk, som tronar som en herrgård i tätortens utkant, ville företaget bara komma över skogen och lägga ner verksamheten på bruket. Kommunen tog då över anläggningen och sökte febrilt efter någon alternativ verksamhet och hittade Lasse Krantz som kom från Ockelbo men nu drev Rosendahls trädgårdar i Stockholm. Han antog utmaningen och skapade Wijs trädgårdar med en blandning av parkanläggning, trädgårdsodlingar, restaurang, utställningar, allt med en tydlig ekologisk inriktning.
Lars-Göran Frejd är bonde från trakten och arbetar nu på anläggningen. Han visar runt på markerna där man nu är på gång att etablera en ekologisk sexårig växtföljd med säd, baljväxter och gröngödsling.
– Vi prövar oss fram, vi måste göra det. Vi vill ha kvar vårt odlingslandskap, inte mötas av en granhäck längs vägen. Vi har 3–4 000 hektar åkermark i kommunen, men bara några hundra används på ett vettigt sätt. Vi prövar nu med olika energigrödor, säger han medan han står i ett bestånd av rörflen, en möjlig energikälla.

Han ger också ett mera märkligt exempel när han kommer in till anläggningens värmepanna. Numera får han ofta inte mer än 80 öre/kilo för havren, men om han eldar med den i pannan ersätter den ett kilo olja för 3-4 kronor.
– Egentligen är jag helt emot att man använder mat till uppvärmning, men åkermarken måste överleva till en framtid då den kanske lönar sig igen.
Wijs trädgårdar gav Ockelbo kommun en impuls till en ny profil. ”Vi utvecklar det gröna samhället, från boende och mat till företagande och resursanvändning”. Skolan serverar nu ekologisk mat, kommunen har gratis kollektivtrafik från byarna in till centralorten. Flera lokala producenter har också börjat med ekologisk produktion. En av dem är Gunnar Alneberg som länge höll på med mjölkkor, men nu helt har gått över till ekologisk odling av rotfrukter.
– Jag odlade förut konventionellt, men slutade att använda konstgödsel. Jag upptäckte att det växer lika bra sedan jag gått på en kurs för ekologisk odling. Jag vill inte köra med stordrift, men jag får ett bättre pris nu när jag blivit Krav-odlare. Rötterna blir saftigare och jag säljer så mycket jag hinner odla.

Den nya trädgårdsmästarutbildningen har också dragit till sig många intresserade ungdomar. En del av dem stannar nu kvar i bygden. Tove Lindström var den första.
– Det finns en öppenhet här som är välkomnande. Jag tycker om visionen av det gröna Ockelbo. Kommunalrådet sa att den är ett av skälen till att vi lyckats överleva här när valsverket las ner.
Tove har nu varit med och startat kultföreningen Konst och Landskap, som har ett tjugotal medlemmar. Musik, dans teater och utställningar får gestalta förhållandet mellan människor och natur, vår relation till naturresurser och landskap. Det är både politiskt och praktiskt.
– Vi arbetar med ett annat sätt att närma oss de här frågorna, vårt sätt att bli berörda. Det är så mycket information om klimatförändringarna att vi behöver mycket kraft.

Förädling på plats ger mer

Hans-Olov Lönn sitter med en elegant slips tillverkad av trä och lyssnar nyfiket. Det är Naturbrukskonferens i Ockelbo och föreningen Konst och Landskap är en av arrangörerna.

Bönder, skogsbrukare och miljöaktivister upptäcker under tre dagar hur miljön, klimatet och landsbygdens fortlevnad hänger tätt samman. Hans-Olov har fått mycket att tänka på.
Han driver ett litet sågverk i Järlbo några mil bort. Han är också aktiv i Sveriges småsågars riksförbund. Tidigare arbetade han som maskinförare i skogen, men det finns nästan inga sådana jobb kvar. Han slutade helt att arbeta som maskinförare 2008 och då hade han redan sina lilla solosåg i drift. Han sågar upp brädor av lokalt producerat virke, det är där han har sin nisch. Transportkostnaderna blir mindre för hans kunder och han kan också enkelt producera måttbeställda produkter, vilket de stora företagen inte kan.
Själv har han en liten skogsfastighet tillsammans med sin mor. Där blir det inga kalhyggen. Han använder det gamla sättet att hugga, väljer ut träd efter träd, en mycket mer ekologisk metod. Fast han känner en viss tveksamhet inför ordet ekologi.
– Det viktigaste för mig är att bygden får överleva, att vi skapar arbetstillfällen så att folk kan bo kvar och skolan överlever.

Det är genom att förädla på platsen som man få det mervärde som gör det möjligt för bygden att leva kvar. Hans kompis Mikael Edström arbetar med en förening som heter Fetvedens vänner, den utvecklar en teknik för att impregnera virke naturligt utan alla dessa mycket giftiga substanser. Tekniken går ut på att man tar bort en del av barken på det växande trädet. Då bygger det själv upp ett skydd som är minst lika effektivt som alla kemikalier.
– Man driver fram ett så dåligt virke nuförtiden med konstgödning för att få stora volymer till pappersmassa. De gamla stavkyrkorna i Norge står fortfarande kvar efter 800 år, de använde en teknik som liknar vår.
På konferensen får han medhåll av Martin Jentzen från företaget Silvaskog. De har utvecklat just den traditionella metod för att bruka skog utan kalhyggen Hans-Olov Lönn arbetar med. Den ger minst lika mycket avkastning, medan den typ av skogsplantager som skogsbolagen nu driver håller på att skapa en katastrof för svensk skog, på samma sätt den redan gjort i Tyskland.

Forskaren Johanna Björklund gör en liknande reflektion kring svenskt jordbruk. Ska vi föda en växande befolkning och samtidigt bromsa klimatförändringarna och minska vårt ekologiska fotavtryck behöver vi överge det lågproduktiva och extensiva sätt som vi producerar mat på i den industrialiserade världen. All markanvändning kan bidra till att binda kol i marken, men det gör inte vårt nuvarande jordbruk med sin höga användning av konstgödsel, som istället bidrar till den ödesdigra ökade kvävebindningen i marken.
Det kan till och med fungera att äta kött, om vi undviker kött som är producerat med hjälp av importerat foder som soja, som väsentligt bidrar till växthuseffekten.
– Vi bör äta kött från djur som går och betar eller äter grovfoder .
Thorsten Laxvik från Edsele producerar just sådant klimatsmart kött på sin gård. Tillsammans med bönder i trakten har han också precis byggt ett kooperativt slakteri, för att på samma sätt som Hans-Olov Lönn kunna få ett mervärde ur sin produktion. Han har fler idéer på hur landbygdsbefolkningen skall ta tillbaka kontrollen över sin utveckling.
– Vi borde skapa sparkassor igen för att stötta varandra och bygga en demokratiskt grundad ekonomi. De som fanns för länge sedan gick upp i Föreningsbanken och så slutade det hela med Swedbanks vådliga äventyr i Baltikum.
Ekologiska satsningar på ett hållbart bruk av naturen går samman med landsbygdens överlevnad, blir ett genomgående tema på konferensen. Thorsten Laxvik ser hur det var åttonde minut passerar en lastbil genom Edsele med timmer för 45 000 ner till kusten. Det inte alltför stora kraftverket i Edsele producerar varje dag en vinst på 250 000 kronor som går ner till Europa för att användas till nya spekulationer. Nu hotas allemansrätten och strandskyddet är på väg att säljas ut. Lokalbefolkningen förlorar alltmer inflytandet över sin egen bygd.
– Kanske borde vi ockupera kraftverket i Edsele och kräva att i alla fall en liten del av vinsten stannar i bygden, säger han halvt på skämt.

Deltagarna på konferensen är rörande överens om att det gäller att bygga alternativ, samtidigt som man driver politiska krav. Det kommer att krävas många aktioner och manifestationer för att rädda naturen och landsbygden. Lars Igeland från Jordens vänner har under ett år arbetat i riksdagen och känner sig förfärad över vilka perspektiv som dominerar där.
– Där bjuds man på middag nästan varje vecka av skogsbolagen, de skulle vilja kalhugga hela Sverige.

Lennart Kjörling