Plötsligt dök de upp snett bakifrån, MC-poliserna, som mer eller mindre prejade mig mot en husvägg.
– ID-handlingar, sa de bryskt och jag blev helt ställd men visade dem passet.
– Vad gör du i Venezuela?, frågade de högst otrevligt och började visitera mig och undrade om jag förfogade över vapen.
– Vapen?, utbrast jag och blev ännu mer förvirrad.
– Får vi se dina handlingar i plånboken, sa den ene medan den andre svängde med mitt pass i handen.
– Du, ta det försiktigt. För här för här finns mycket kriminella element. sa han och överlämnade passet och kickade igång BMW:n. Den andre överlämnade plånboken och därefter drog de iväg med blixtfart.
Där stod jag på Avenida Buenos Aires i ett av Caracas fashionabla kvarter och tyckte att plånboken plötsligt kändes tunnare. Jodå, jag hade blivit praktblåst på nära 300 dollar som jag hade växlat till den venezuelanska valutan Bolivar bara en timma tidigare. Två proffs ur den Nationella Bolivarianska Polisen hade genomfört ytterligare ett framgångsrikt rån, ett av tusentals. Denna gång mot en reporter med sympatier för revolutionen.
Jag hade varit på väg till en resebyrå där jag skulle byta datum för hemresan till Honduras när poliserna dök upp. Nu frågade jag ett gäng biltvättare efter adressen och en man som såg ut som ägaren, en äldre man med europeiskt utseende, sa på lite knagglig spanska att ”hoppa in så kör jag dig till resebyrån som ligger lite längre upp på gatan”. Med tvekan accepterade jag det vänliga erbjudandet. Men vad fan, jag hade ju ingenting mer att förlora, så visst. Han sa att han var tyskättling men hade bott i Venezuela i 40 år.
– Men nu är allt mycket värre och det är ”hans fel”, sa han och pekade på en jätteaffisch på Chávez, samtidigt som han svängde ut på gatan som han trodde resebyrån låg på.
Jag berättade om rånet och han bara skakade resignerat på huvudet och bekräftade att det är mycket vanligt.
– Det har hänt mig flera gånger, de stannar min ”merca” och går runt bilen och ställer sig framför mig med handen fingrande på pistolen. Det är bara att ta upp det du har om det inte ska gå dig illa.
Det är något av livets ironi att jag för två år sedan för Flammans räkning intervjuade den kvinnliga rektorn på vad som är Venezuelas polishögskola.
Frågan om otryggheten och risken att bli rånad eller mördad är stor i Caracas. Och det är just frågan om kriminaliteten som den venezuelanska oppositionen har drivit stenhårt på i denna valkampanj.
– Över 170 000 venezuelaner har mördats de senaste 13 åren som Chávez suttit vid makten. Folk i största allmänhet accepterar inte längre detta och kräver förändringar.
Det säger Rogelio Diaz som är pressekreterare i det kristliga sociala partiet Copei. Det är en av det tidigare tvåpartisystemets grundpelare som under den så kallade fjärde republiken, 1958-1998, roterade vid makten med det socialdemokratiska Accion Democratica (AD).
– Vår presidentkandidat leder med 3-4 procent över Chávez, enligt opinionsundersökningarna. För första gången på tolv år finns det för venezuelanerna ett ljus av hopp som de ser i Henrique Capriles Radonski. Han är en ung, vital kandidat med nya fräscha idéer som han som parlamentsledamot, borgmästare och delstatsguvernör har tillämpat, intygar Diaz.
Den 40-årige Capriles försöker, som alla högerpolitiker i dag i världen, tvätta av sig högerprofilen från 2002. Då hyllade och hälsade han med glädje statskuppen mot Chávez. Vid tillfället var han borgmästare i Baruta, en av fyra kommuner inom Storcaracas, med en välbärgad befolkning. I Baruta återfanns den kubanska ambassaden som den 11 och 12 april attackerades av högerextrema grupper utan att Capriles egen kommunala polis ingrep.
Men det vill inte Diaz tala om.
– Capriles har återtagit gatan från Chávez. Den avgående presidenten är desperat och rädd. Därför för han en smutsig och lögnaktig kampanj mot vår kandidat för Chávez inser att han förlorar valet den 7 oktober.
Medierna och oppositionen talar mycket om att Capriles reser runt och besöker byar och städer och går på gatan och knackar dörr, medan Chávez anhängare och partiapparaten i det socialistiska PSUV arrangerar traditionella massmöten med presidenten som huvudtalare.
– Chávez närmar sig inte längre folket. Han löser inte folks problem eller ger dem en hjälpande hand. Capriles å andra sidan är på ständigt resande fot och besöker människorna dörr för dörr. Han räcker varje venezuelan sin hand och lyssnar på deras problem för att kunna lösa deras problem. Chávez hälsar människorna från taket på en lastbil medan Venezuelas näste president går på gatan och hälsar varje venezuelan i handen han stöter på.
Det är naturligtvis en våldsam överdrift. Det vet varje politisk reporter i Latinamerika. Presidentvalskampanjer är motbjudande spektakel som för varje gång blir allt vidrigare, där den som har pengar och stöd från den ekonomiska eliten i praktiken köper sina röster. Det senaste exemplet är valet i Mexiko i juli där den ekonomiska insatsen i valet kan jämföras med USA-kampanjerna och där allt utom politiska program och förslag konfronteras.
Det är sant att Chávez gör sina ”eriksgator” från en röd tvåvåningsbuss som liknar dubbeldäckarna i London. Men det har blivit mer en traditionell valritual samtidigt som det är en säkerhetsåtgärd. Få presidenter som Chávez har en så utsatt hotbild. Inte för inte utmanade han det republikanska etablissemanget när han fällde de bevingade orden i FN:s generalförsamling att ”här luktar det svavel, för igår stod djävulen själv här i talarstolen”.
Men inte bara USA ser honom som det kanske viktigaste hindret i sin plan för ett återerövrande av sin forna politiska och militära hegemoni i Latinamerika. Den politiska och ekonomiska högeroppositionen som Capriles Radonski representerar har under alla år sedan statskuppen drömt om att återta makten i landet. Också starka politiska och militära krafter i Colombia ser mer än gärna att Chávez störtas eller röstas bort, även om få tvivlar på att det sistnämnda är möjligt. För tvärtemot vad Rogelio Diaz och oppositionen säger så visar undantagslöst alla opinionsundersökningar att Chávez vinner med 15-20 procent. Men inget är förutsägbart.
Och är det någon venezuelansk president som har gjort något för de fattiga och folkflertalet så är det Chávez, enligt Celap, FN:s latinamerikanska ekonomiska organ. Men Copeis Rogelio Díaz vill inte kommentera de officiella internationella siffrorna utan säger, som opposition i allmänhet gör, att ”verkligheten är en annan”.
Chávez har ett oerhört starkt stöd bland de fattiga venezuelanerna. Nu förstärker han de sociala satsningarna genom att ge barn- och familjebidrag till varje familj eller ensamstående mor. Villkoret är att de har barn yngre än 18 år eller familjemedlemmar med handikapp och vars inkomster är lägre än minimilönen. Samma allmänna reform gynnar personer i pensionsålder, en unik händelse i ett Latinamerika.
”Mision Vivivenda”, Uppdrag bostadsbyggande, är kanske den reform som definitivt ger Chávez valsegern på söndag. Sedan 2011 har 228 848 bostäder byggts. Fram till 2018 ska bostadsministeriet ha överlämnat två miljoner bostäder till i första hand de som har drabbats eller kommer att drabbas av klimatförändringens konsekvenser.
– Bostadsfrågan i framför allt de stora städerna som Caracas är dramatisk och de stora satsningarna på bostadsbyggandet med bostadssubventioner har gett miljoner venezuelaner hoppet om att kunna flytta in i en egen lägenhet, säger Darwin
Suarez, frilansande radioreporter.
– Mina kompisar säger att vi är priviligerade eftersom vi bor fyra personer i en trerumslägenhet medan de flesta delar lägenheten med en annan eller till och med tre familjer.
José Rangel är en av dessa hängivna ”chavistas”. Han är bonde i den venezolanska delstaten Táchira. Han berättar att bönderna på 1980- och 90-talen exploaterades hänsynslöst av land- och boskapsägare. Med den moderata jordreform som Chávez successivt började införa kring 2005 har tusentals venezuelanska bönder fått jord, kooperativ och agrarföretag har vuxit upp i stort antal och har sin udd riktat mot den feodala strukturen av storgods på landsbygden.
– Vi hade massor av storgods där landägaren lät jorden ligga i träda, bönderna var analfabeter eller halvanalfabeter. Jag var en av dem men den 30 juli i år utexaminerades jag som gymnasieskolelev. Jag var analfabet när Chávez vann valet 1998. Med ”Mission Robinson” lärde jag mig läsa och skriva och via ”Mission Rivas” gick jag ut gymnasiet. Den 30 oktober skriver jag in mig som universitetsstuderande vid 42 års ålder. Mitt liv började på sätt och viss rätt sent eftersom jag nu har upptäckt en helt ny värld.
Han frågar oss om vad vi tror hade hänt om PDVSA (det statliga oljebolaget) hade varit i händerna på det venezuelanska borgerskapet. Nu är det oljeinkomsterna som garanterar den ekonomiska budgeten för de sociala reformerna.
– Med oppositionen vid makten flyttar vi historiens hjul 14 år tillbaka då 80 procent av venezuelanerna var fattiga och en fjärdedel var extremt fattiga. De vill tillbaka till den tid då 1,6 miljoner venezuelaner var analfabeter. I dag finns det ingen analfabetism.
Rogelio Díaz, från det kristdemokratiska Copei svävar på målet när jag konfronterar honom med bondeledarens ord.
– Med Capriles vid presidentmakten kommer ”Missionerna” att lagstiftas för att alla venezuelaner ska kunna få ta del av dem, för att ska kunna förbättras.
Capriles vill gärna framställa sig som ideologiskt neutral. Men i oppositionens hemliga ekonomiska dokument som avslöjades i slutet av juli, framgår det att just ”Missionerna” kommer att få gradvis minskade anslag från staten, ”eftersom de representerar en tung post inom den samlade offentliga budgeten”, skrev Capriles ekonomiska rådgivare.
Ekonomerna kritiserar de stora matsubventionerna via ”Mission Mercal” där venezuelanerna köper kyckling, kött, grönsaker till halva priset. I en annan del av det hemliga dokumentet menar de att en ny regering ska upphöra med de statliga bostadssubventionerna. De hävdar att det är oundvikligt att inte höja priserna på el, transporter (tunnelbana och buss) och andra subventionerade sektorer som gynnar de fattiga.
Men det som oroar anställda och bönder i företag eller jord som tagits över av staten respektive bönderna, är den åttonde punkten i oppositionens ekonomiska regeringsprogram. Den handlar om att ”omedelbart skapa en ´Utvärderingskommitté av Exproprierade Företag´. I den kommittén ingår representanter för den nya regeringen, de forna ägarna av företag eller jord, samt från den förra regeringen (Chávez) fristående fackföreningar eller grupper av anställda. Målet är att återlämna de konfiskerade egendomarna till sina forna ägare under en tidsperiod på högst två år och ta konkreta steg för ett återupprättande av en juridisk säkerhet för de nationella och internationella investerarna”.
Ekonomerna anser också att den nya regeringen under ett år måste upphäva alla priskontroller som reglerar offentliga tjänster, i klartext en nyliberal avreglering som alltid drabbar de sämst ställda.
Solen lyser och smeker de jättelika huskropparna i stadsdelen 23 de Enero. Här försökte Capriles genomföra ett möte men kastades bokstavligen ut av tusentals människor. De såg försöket att genomföra en bilkaravan från oppositionens kandidat i detta blodröda bostadsområde som en provokation och Capriles insåg snabbt att reträtt var det enda möjliga.
Det är lördag och det råder full aktivitet som organiseras av den lokala Folkmaktskommittén, ett organ som Chávez införde 2010 över hela Venezuela på arbetsplatser och bostadsområden. Många av de lokala chavistiska borgmästarna såg kommittéerna som ett konkurrensorgan men gränstvisterna har lagt sig, säger flera av de aktiva Flamman talar med.
Alla känner ”Juan Contreras” och mellan ölen och romen i denna 35-gradiga karibiska hetta hittar vi parlamentsledamoten för det socialistiska regeringspartiet PSUV. Han är full färd med ge sitt strå till stacken med att inreda lekparken för barnen.
– Av alla de val som har genomförts under 13 år vill jag påstå att det är det viktigaste valet som står framför oss den 7 oktober. För det handlar inte bara om Venezuelas framtid utan möjligheten för alla latinamerikaner att skapa det stora förenade fosterlandet Amerika. Den 7 oktober står Latinamerikas oavhängighet på spel.
Hela området sjuder av politiskt aktivitet, inte bara inför valet utan året runt, säger Contreras.
– Folkmaktskommittén samlar och bjuder in folk till aktiviter och du kan se en märkbar skillnad på hur den politiska medvetenheten hos människorna har vuxit under de 13 år med Chávez.
Han säger att Chávez måste vinna med en stor majoritet för att besegra ”kontrarevolutionens och imperiets kandidat”, som han beskriver Capriles.
– Vinner Chávez bara med 300 000 röster, står det utom allt tvivel att oppositionen kommer att gå ut på gatorna och med den internationella massmedians hjälp tala om valfusk. Steget därifrån är inte långt att utropa den oppositionella delstaten Zulia eller Tachira som ”självständiga”, som de gjorde i Libyen eller vad de försöker göra i Syrien.
Men Chávez fick nyligen oväntat stöd från Center Carter när Jennifer McCoy, chef för centrets Amerikaavdelning, besökte Venezuela i slutet av augusti och deltog i ett simulerat val.
– Det venezuelanska valsystemet är ett av de mesta tillförlitliga i världen.
På söndag kommer en av de två kandidaterna tycka detsamma.
