I Norge bär polisen inte skjutvapen och reglerna kring hur och när pistol får användas är stenhårda. I år har redan en person dött i Sverige av polisens nya ammunition.
Den norska polisen är tränad i att skjuta och har rätt att under i princip samma villkor som i Sverige använda skjutvapen. Men skillnaden är att den norska polisen endast får beväpna sig efter order från en polischef. Pistolerna är förvarade i plomberade väskor i polisbilar, eller inne på stationerna, och får kvitteras ut enbart vid speciella händelser, som exempelvis ett stort bankrån.
Mellan 1990 och 2002 dödades elva personer av polisens kulor i Sverige. Av dessa dog sju mellan 1998 och 2002.
I rapporten ”Polisens bruk av skjutvapen”, gjord år 2002 av Johannes Knutsson och Jon Strype, professorer vid polishögskolan i Oslo visas tydliga skillnader mellan Sverige och Norge. Rapporten omfattar åren mellan 1985–1998. Med hänsyn till att den svenska befolkningen är dubbelt så stor som den norska, innebär det att svensk polis avlossade skott fem gånger oftare än sina norska kollegor. I siffror ger det 45 avfyrade skott för den norska polisen, medan den svenska polisen under denna tidsperiod sköt vid 430 tillfällen.
Ungefär sju misstänkta skadas årligen i Sverige av polisens skott mot knappt en person i Norge. Författarna till rapporten skriver även att det är värt att notera att ingen polisman i Norge kommit till skada, medan detta inträffade i cirka åtta procent av skjutfallen i Sverige. Knutsson och Strype menar att det är möjligt att avsaknad av skjutvapen kan vara en skyddsfaktor för norsk polis. Den norska polisen arbetar således annorlunda och enligt författarna agerar de med större försiktighet.
Odd Björn Mjölhus är polismästare vid Politidirektoratet (motsvarande Rikspolisstyrelsen) i Norge. Han ser endast fördelar med att den norska polisen beväpnar sig vid få tillfällen.
– Vi avfyrar nästan aldrig skott. Vi tränar dock skjutning kontinuerligt. Ofta löser vi situationen på annat sätt, säger Mjölhus till Flamman.

Den norska polisens agerande präglas alltså av större försiktighet och i och med vapnens relativa otillgänglighet finns det mer utrymme för polisen att när de väl beväpnar sig, organisera sig i insatsstyrkor för att lösa de väpnade uppdragen. Det handlar alltså delvis om tid. Mer tid ger bättre planering och således färre skadade. I genomsnitt vid de norska skjutincidenterna, var 7,4 poliser närvarande, mot 3,2 svenska.
Mjölhus berättar att man infört pepparspray under en prövotid på två år.
– Vi har ett år kvar, och hittills har det fungerat mycket bra. Under förra året använde polisen skjutvapen 73 gånger. Det betyder dock inte att skott avlossades vid alla dessa tillfällen, säger Mjölhus.
I samband med polisreformen 1964 utfärdade Rikspolisstyrelsen en föreskrift om att polisen i yttre tjänst skulle vara utrustad med pistol och sabeln övergavs. Sedan 1965 har således den svenska polisen rutinmässigt burit skjutvapen.