Statsminister Göran Persson har hävdat att en svensk medelstor familj skulle spara tusentals kronor om året, eftersom ett EMU-medlemskap skulle innebära lägre räntor. Det är sant att ECB:s styrränta ligger på en högre nivå än dess svenska motsvarighet (reporäntan), men Perssons argumentation är ändå missvisande.
Riksbanken använder sig av räntan för att jämna ut hög- respektive lågkonjunkturer. Om räntan är hög lönar det sig att spara och stimulansen avtar, vilket kan vara bra för att förhindra ett för högt kostnadsläge, så kallad överhettning. Skulle räntan däremot vara låg, lönar det sig inte att spara och folk använder istället pengar till att konsumera och investera, vilket sätter fart på ekonomin (den stimuleras).
Låga räntor är således bra i en lågkonjunktur eftersom den stimulerar ekonomin och på så sätt sätter fart på tillväxten. Samtidigt stiger inflationen något eftersom företagen höjer priset. En inflation på ett fåtal procent anses också stimulera ekonomin och kan vara bra för att hålla tillbaka arbetslösheten.
Men det inte är den nominella räntan som är avgörande utan realräntan, det vill säga räntan minus inflationen. Om räntan i ett land ligger på 3,5 procent och inflationen på två procent så blir realräntan 1,5 procent. Detta kallas för en positiv realränta medan en negativ realränta är när inflationen är högre än den nominella räntan. Den sistnämnda är bra för att stimulera ekonomin och den förstnämnda för att förhindra överhettning.
Befinner sig däremot landet i en högkonjunktur brukar det vara bra med en högre ränta. När folk upplever att det går bra och konsumerar mer, passar företagen på att höja priserna och en del av dessa prishöjningar kommer de anställda till hands, vilket leder till ett högre kostnadsläge.
Det högre kostnadsläget innebär förlorad internationell konkurrenskraft och i vanliga fall skulle detta kompenseras genom att valutan tappar i värde, men i och med att de nationella valutorna är avskaffade är detta inte längre möjligt.
Istället förändras eurons värde på basis av en genomsnittlig upp-skattning av EMU-ländernas ekonomier och inte efter de enskilda medlemsländernas situation. Ett av problemen med EMU är således att valutavärdet garanterat kommer att vara missanpassad för flera av EMU-länderna oavsett om eurons värde ökar, minskar eller förblir oförändrat.
För de EMU-länder som fått en övervärderad valuta genom euron är kostnadsläget konstant högre, konkurrenskraften således dålig och situationen nästintill omöjlig att ta sig ur. Medan importen blir billigare går exporten sämre och detta skapar ett handelsbalansunderskott, vilket kostar på för landet.
Tyskland är ett exempel på detta. Vid landets EMU-inträde var d-marken övervärderad och exporten går allt sämre. Under 2002 gick 37 620 tyska företag i konkurs och det höga kostnadsläget förblir knepigt att ta sig ur. Om D-marken funnits kvar hade den sjunkit i värde och konkurrenskraften återställts. Dessutom skulle tyska Bundesbank stimulerat ekonomin genom räntesänkningar, vilket numera inte längre är möjligt.
För Irland gäller det motsatta. Redan när landet gick in i EMU var valutan undervärderad så exporten går bra, men importen blir dyrare och de höjda importpriserna innebär högre inflation. Risken för överhettning ökar och situationen är svår att ta sig ur. Att Irland inte heller kan höja räntan försvårar situationen.
Går ekonomin bra, gynnas den av en högre växelkurs då detta hindrar överhettning samt håller nere priserna eftersom importen blir billigare. Vid en svag ekonomi gäller det motsatta – en svag krona gynnar exporten, och levnadsstandarden påverkas inte nämnvärt av den försvagade valutan.
Även om man lyckas knyta den nationella valutan till euron när den varken är över- eller undervärderad, så kommer den att bli missanpassad på några års sikt. Från mitten av 2002 till samma period i år var inflationen lägst i Tyskland där den låg på 0,9 procent och högst hade Irland med sina 3,8 procent. Detta ger en inflationsskillnad på 2,9 procent och innebär en väsentlig skillnad på några års sikt.
Sedan 1999 har priserna stigit med omkring 20 procent på Irland, dubbelt så mycket som genomsnittet.
Eftersom den irländska valutan var övervärderad vid inträdet så har detta ännu inte inneburit några problem, men Irland har ännu inte lyckats få bukt med överhettningen som nu kan komma att ställa till det ordentligt.
Under Bretton Woods-systemet, som också byggde på att valutorna knöts till varandra, revalverade och devalverade medlemsländerna sammanlagt 170 gånger, vilket berodde på att de nationella valutorna gång på gång blev missanpassade. De devalveringar som genomfördes löste bara tillfälligt problemen. Efter att produktionskostnaderna ökat var man tvungen att devalvera ånyo, men systemet föll ändå till slut. I EMU har man inte denna möjlighet och projektet kan således komma att bli mer kortlivat.
