I måndags förra veckan dog åter-igen en arbetare på sin arbetsplats. En 38-årig murare omkom och tre skadades vid en svår arbetsplatsolycka vid SSAB i Luleå. Det blev mestadels notiser i tidningarna.
Inte för intet finns arbetsmiljölagar. Inte utan skäl bryter arbetsköparna mot dem.
Effektivt skydd på arbetsplatsen kräver ibland investeringar och tar nästan alltid mer tid. Det är klart att det kostar. Att företag kommer vilja spara in på skyddet så länge de inte blir bestraffade för det är också givet.
Det är inte olycksfall i arbetet när det sker. Det är mycket lätt att se effekten av ett mer pressat arbetsliv, av oreda med underleverantörer, asociala arbetstider och nedskärningar.
Det finns allmänna arbetsmiljöproblem – stress, otrygghet, mobbning eller dåliga chefer. Sådant finns på kontor, i butiker och skolor. Men det finns också arbetsmiljöfaror som är knutna till vissa sorters arbetsplatser.
Byggarbetsplatser är speciella på det sättet att de oftast är tillfälliga. Man bygger ett hus eller en bro och fortsätter till nästa. Därför är också byggfacket annorlunda: klubbarna är inte uppbyggda kring dessa (tillfälliga) arbetsplatser, utan kring företagen. Och ombudsmännen har en starkare roll.
Samtidigt tillhör byggbranschen de branscher där underentreprenörskaoset är på frammarsch. Vi känner redan det generella mönstret från bland annat åkeri- och skogsbranscherna: Stora företag kan anlita flera underentreprenörer som antingen gör jobbet själva eller anlitar en underentreprenör som…
I mitten av 1980-talet, när detta system infördes talades entusiastiskt om hur frihetligt det var i jämförelse med de gamla kolosserna. Nu skulle kunderna komma närmare, byråkratin skulle tuktas och den enskilde arbetaren skulle kunna känna mer makt över sitt arbete.
Tanken var att problem i arbetslivet var en formfråga. Alienation eller stelhet hade att göra med företagens storlek.
Nu kan vi se att den tanken var i grunden fel. Det är inte formen eller organisationen som var det centrala problemet, utan förhållandet mellan arbete och kapital. Detta förhållande har inte bara bestått utan blivit skarpare.
Utsvettningen har ökat, och den nya organisationen har passat syftet väl.
Kring ett fåtal jätteföretag cirklar mindre satelliter i stenhård konkurrens med varandra. Det ankommer dessa underleverantörer att följa arbetsmiljölagar, samtidigt som de skall vinna budgivningen med det lägsta priset. En femåring kan räkna ut utgången av den kalkylen.
Ibland blir det lätt komiskt, som när det visade sig att polska svart-jobbare som anställts genom en entreprenör målade Skatteverkets kontor.
Ibland är konsekvenserna knappast något att skratta åt.
Nu lever vi i ett nytt landskap. Och sanningen är att det kräver mer, inte mindre kontroll.
Ty kontrollen är mycket svårare att uppehålla i ett system där varje företag är en låda som omsluter andra lådor som i sin tur innehåller nya lådor.
Den flexibla kapitalismen kräver – och det är nog svårsmält för dess ideologer – mer samhällelig kontroll, inte mindre.
När nu Elektrikerförbundet strejkar är det just för att komma åt de luckor som uppstått i en hårdare, stressigare och mer flexibel kapitalism.
Som de konstaterar är lagarna inte felformulerade, men det saknas drivkraft för företagen att efterleva dem, och kontrollmakt för fackföreningarna att tvinga till efterlevnad.
LO har hittills inte velat dra de konsekvenserna fullt ut, men har genom elektrikernas bestämda inställning knuffats till det enda rimliga: fullt stöd.
Lösningen måste vara en kombination av saker. Dels fungerande arbetsmiljöinspektion – staten måste inse att flexibilitet kostar och att den ställer högre krav på samhällelig kontroll för att lägga ett golv över de värsta falluckorna. Men den borgerliga staten kommer aldrig kunna gå så långt som nu behövs.
Det centrala är stärkt facklig makt.
Det kräver ett LO som agerar för sina medlemmars intressen och inte sopar svåra problem under mattan av rädsla för att mista det lilla samförstånd som man kan uppnå med arbetsköparna.
LO:s defensiva inställning försvårar facklig nyrekrytering och förvärrar den redan dåliga styrkeposition man har.
Det måste finnas andra poänger med fackföreningar än billiga datorer och försäkringar.
Sanningen är att fler arbetare kommer dö i Sverige tills LO inser att det nya landskapet kräver mer, inte mindre av facket.
