Sverigeaktuelle Owen Jones har den senaste tiden gjort sig känd som en av den engelska vänsterns främste debattörer. Genomslaget kom 2011 med debattboken Chavs där Jones presenterade en enkel tes: i media framställs den brittiska arbetarklassen främst som en lat, moraliskt korrupt och bidragsberoende samhällslast vilket bidrar till att högern kan legitimera välfärdens avskaffande med folkets godkännande. I sin andra bok Etablissemanget upprepas samma raka och lättbegripliga analys av den korrupta, brittiska eliten.
Att Jones texter är lättillgängliga och slagkraftiga har gjort honom till en efterfrågad pop-sociolog som blandar klassisk maktkritik med gammal god gruvnostalgi och selektivt valda element ur det samtida Europas växande alternativrörelser. Men analyserna är inte alltid särskilt framåtsyftande. Med viss rätta påpekar den liberale journalisten Alex Massie i sin recension av Etablissemanget att Jones drömmer sig tillbaka till ett 70-talets välfärds-Nangilima utan att ta upp de stora frågor som är avgörande för Europa i dag.

Därtill finns också problemet med att Jones själv är del av det etablissemang han kritiserar. Precis som Ed Milliband, Tony Blair, och förvånansvärt många tongivande brittiska journalister, har Jones studerat i Oxford. För en svensk är det nästan omöjligt att förstå den roll som exklusiva universitet som Oxford och Cambridge (platser där ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital koncentreras) spelar i det brittiska samhället. I ett land där skolsystemet är hårt kopplat till klass och studieavgifterna uppgår till hundratusentals kronor per år kan tillträdet till dessa universitet knappast beskrivas som demokratiskt.
Från Oxfords humanistiska institutioner går det sedan en rulltrappa direkt in i Storbritanniens politiska institutioner. Men Jones, som är före detta partitrogen sakkunnig i Westminster, låtsas inte gärna om att även vänstern har sina maktstrukturer.

I den uppmärksammade satirbloggen commentisweird görs det dock poäng av hur en liten exklusiv klick, bestående av bland andra Jones och hans Oxfordutbildade kollegor George Monbiot och Polly Toynbee, producerar tomt men högljutt opinionsinnehåll för ”the chattering classes” på den internationellt spridda Guardians debattsidor. Perspektivet fattas av naturliga skäl i Sverige, som saknar känslighet för nyanserna inom det brittiska klassystemet.
Nå, Jones må vara en posterboy för både brittisk och svensk vänster, men vill man läsa en brittisk journalist med ett fast grepp om världens gång och en känsla för dess nyanser, är Paul Masons Postcapitalism en mer lönsam investering i dessa kaotiska tider.