Studenter och andra palestinaaktivister i Sverige har, de senaste veckorna, inte bara satt upp tältläger på många av landets största universitet, utan även börjat vända sig till andra typer av aktivistisk handling. På Studentafton i Lund avbröt ett antal aktivister ett samtal med Ulf Kristerssons genom att skrika slagord. Tidigare har även Ebba Busch avbrutits på liknande sätt.
Det finns en viss sorts liberal – som gärna också ser sig själv som yttrandefrihetskämpe – som ser rött när en protest stör en diskussion. Det är inte fascism att lära sig att räcka upp handen, skriver Max Hjelm på DN. Nej, men det är inte heller demokrati utan rätten till protest.
I en text om campusprotesterna i USA skiljer filosofen Anton Ford pedagogiskt på tre olika uttryckssätt: diskussion, överläggning och protest. Syftet med en diskussion är att ta reda på vad som är sant eller falskt, rätt eller fel. Överläggningar handlar om att väga olika alternativ i syfte att ta ett beslut.
Protester handlar om att uttrycka åsikter offentligt i syfte att påverka. Protester kan vara mer eller mindre störande, men en tumregel är att om det inte stör alls, så är det ingen protest. Även de fredligaste av demonstrationståg kräver avstängda vägar och omdirigerad trafik.
Alla tre uttryckssätt kräver ett starkt skydd i en demokrati, vilket yttrandefrihetskämparna ibland verkar glömma.
Protester kan vara mer eller mindre störande, men en tumregel är att om det inte stör alls, så är det ingen protest.
Men om vi försvarar studentaktivister som avbryter politiska möten kan ju högerextremister anamma samma metoder, lyder varningen på DN:s ledarsidor. Det stämmer, och det gör de redan. Precis som palestinaaktivisterna blir nynazisterna oftast utsläpade av polis efter en liten stund om de börjar skrika. Det finns inget som garanterar att våra meningsmotståndare inte använder sin rätt att protestera på samma störande sätt som vi gör. Men det finns inte heller något som garanterar att fri diskussion leder till sanning eller bra politiska beslut. Vi måste våga lita på att ett starkt försvar av människors rätt att protestera, inklusive på vissa störande sätt, är rättfärdigat just för att det överlag skyddar folkets röst och intressen gentemot makthavarnas.
Med det sagt finns inget enkelt svar på hur man bör balansera rätten till fria diskussioner, rätten till deltagande i olika typer av beslutsfattande, och rätten till protest. Vi måste kunna göra skillnad på att störa eller avbryta diskussioner och att omöjliggöra dem; på att utmana förd politik och på att hota politikers förmåga att verka som politiker. Klart är dock att en reflexmässig prioritering av fri diskussion framför protest inte alltid duger.
Att störa just politiska frågestunder – möten som explicit är till för att ge allmänheten en chans att ställa politiker till svars för sina handlingar – verkar särskilt ostrategiskt. Risken är att politiker slutar ställa upp på sådana evenemang. Att våra politiker är villiga att möta allmänheten och svara på deras frågor är i sig ett tecken på en stark demokrati, och inget vi kan ta för givet.
Samma sak gäller de protester som riktar in sig på enskilda akademiker, som vandaliseringen av en forskares kontor på Linnéuniversitetet förra veckan. Att ge sig på forskares möjlighet att bedriva forskning utan rädsla för repressalier för sina åsikter är lika ostrategiskt som oförsvarbart. Det är viktigt att understryka att studenter eller andra aktivister inte ska kunna framtvinga utredningar av akademiker, eller på andra sätt tvinga forskare till tystnad, på grund av att deras forskning får dem att känna sig ”osäkra” eller triggade.
Vi vet vad som händer när sådana idéer får fäste: de används, med dubbel kraft, för att avskeda eller på andra sätt straffa Palestinavänliga forskare.