Huggormen låg på den flata stenen. I sol och vårvärme. Flickan stannade för att iaktta den grå kringlan. Ormen lyfte huvudet och såg på henne. Båda mätte varandras farlighet. Ormen lugnade sig först och återtog sitt sköna solbad. Flickan dröjde lite men fortsatte upp mot blåsippsbacken. Tänkte på modern och hennes fantasier om vitormar som ger lycka. Någon berättelse som hon läst och som fastnat. Lycka för henne och dottern var inte något mjukt och vackert. Men pengar. Pengar som de inte hade i verklighetens värld. Dottern behövde just nu nya skor och en klänning för skolavslutningen. Flickan var så medveten om att hon och modern var fattiga. I ordets värsta betydelse.

Blåsipporna nästan täckte back­sluttningen. Hon ville plocka en stor bukett att ta med hem. Vilda blommor är gratis. Hon funderade på om hon skulle ta samma stig tillbaka. Där var ju ormen och hon hade låga skor och bara ben. Bäst att ta en annan väg. Blev hon ormbiten härute fanns ingen som kunde hjälpa henne.

Så många år. Nu en medelålders kvinna. Och turist i Indien. Mycket att se och försöka förstå. 1,3 miljarder invånare och människomassorna i städerna. De enorma klasskillnaderna. Religionens grepp.

Den stora ormen låg i gruset och dammet. Kanske två meter lång. Mannen som tycktes äga den för att kunna visa upp såg inte särskilt välnärd ut och få slantar hamnade i skålen han räckte fram. En dammig orm som inte heller den mådde bra. Ögonen överdragna med en grå hinna och kanske blind. Vanskött och plågad. Indiens verklighet.

Indiska bönder samlas till imponerande demonstrationståg. För bättre villkor för sin grupp och mot invaderande storjordbruk som hotar deras egna småjordbruk. Miljontals arbetare går ut i strejk för höjda löner och bättre villkor. Det turisten möter av tiggare och elände är inte hela samhället. De arbetande är medvetna om motståndets möjligheter.

På hotellet och i mörker – elavbrott återigen. Försöker vila men dagens upp­levelser tränger fram. Smutsiga tiggande barn. Hopskrumpna gamlingar som sträcker fram händerna.

Ibland ger hon vika och lämnar över en slant. Nu kan hon inte heller släppa den stackars dammiga ormen. Vill somna men fantiserar om att lägga den på en mjuk gräsmatta och försiktigt spola av den med ljummet vatten. Så att fjällen åter kan glänsa. Som en orm ska se ut. Men vad göra med de stackars blinda ögonen?

Sveriges 1940-tal hade inga tiggare. Hennes mor hittade trots allt låglönearbeten. Själv var hon en flicka utan utbildning som fick nöja sig med olika fabriksarbeten.

Fritiden med näsan i billighetsböcker. Läsande som flykt. Ärren från upplevelserna på fabrikerna satt sedan djupt. Följde med hela livet. Ända till Indien.

Åter uppför backen mot blåsipporna. Backen inte brant men känns ändå tung. Åren tynger. En varm vårdag och granskogen nedanför kullen sänder upp sin doft av solvarm gran. Nordisk vårluft att njuta av.
Hemma här. Landskapets natur och liv något att dyka ned i. För att glömma andra villkor och grymma samhällen.