I sitt utmärkta förord till boken Socialismens liv efter döden, sätter Klas Gustavsson fingret på ett viktigt och reellt problem. De grundläggande introduktionsböcker som finns till socialistisk teori är ofta några decennier gamla, och den nya debatt som finns är snårig, uppsplittrad och svåröverskådlig.
Gustavsson gör ett försök att med baksidestextens formulering leverera ”en introduktion till de senaste årens akademiska vänsterdebatt, men också ett kritiskt debattinlägg mot dagens postpolitiska socialdemokrati”. Det är ett mycket gott försök.
Här finns en ödmjuk folkbildningsambition som genomförs intellektuellt hederligt och med såväl argumentativa som systematiserande kvalitéer.
Utgångspunkten är alltså ”socialismens död”. Det handlar förstås om Sovjetsystemets fall och en därmed sammanhängande teoretisk implosion. Gustavsson redogör för en del av reaktionerna mot detta dödstillstånd. Jag ska inte ge en detaljerad översikt av översikten. Det ska nämnas att han erbjuder en förtjänstfull och kritisk snabbgenomgång av grunddragen i postmodern politisk teori.
I koncentrerad form beskrivs sedan initierat den europeiska socialdemokratins ”tredje vägen”-politik, med Anthony Giddens som främsta teoretiker. Hit riktas också den skarpaste udden. Den blairistiska vägen blir ”postpolitisk”. Politiken reduceras till varumärke och image.
I kontrast till denna postpolitik ställs de teoretiker som inte förkastar marxismen, utan på olika sätt söker förena den marxistiska ”berättelsen” med teorier om ett postmodernt tillstånd. En ”postmarxism”. Här kulminerar genomgången med Michael Hardts och Antonio Negris vittomskrivna Imperiet. Gustavsson går nu in för att plädera för denna postmarxism som han menar återknyter banden till en radikaldemokratisk, antikapitalistisk tradition.
Gustavssons bok erbjuder alltså i första hand en välskriven och väldisponerad redogörelse för en särskild ”skola” inom dagens vänsterdebatt; en som onekligen fått gott om utrymme och uppmärksamhet.
En sådan klargörande redogörelse bidrar samtidigt till att kunna göra kritiken mer fokuserad och direkt. Det är bra. För här finns allvarliga och verkliga problem.
En grundpremiss i hela diskussionen är att kapitalismen förändrats. Det är förstås sant. Det händer hela tiden och ibland är förändringarna större. Problemet är när förändringen framställs som en kvalitativ förskjutning i termer av ”post-fordism” och ”postindustrialism”. Mikael Nyberg har i sin bok Kapitalet.se grundligt angripit denna bild. Gustavsson avfärdar kritiken.
Han menar att Nyberg ägnar sig åt ”konspirationsteorier”. Men det är inte sant. Nyberg visar istället att arbetsprocessen – kanske främst inom tjänstesektorn – industrialiseras och att det finns fler industriarbetare än någonsin i världen. Det råder en förnyad och forcerad atomisering av arbetslivet.
Det är oklart vad de ”postmarxistiska” teoretikerna vill göra av denna tendens.
Överhuvud taget lyser arbets-platserna och fackföreningsrörelsen, liksom den svenska politiska verkligheten, med sin frånvaro i boken. Det ligger helt i linje med det teoretiska urvalet, men är icke desto mindre ett huvudproblem för teoribildningen.
En viktig fråga är organiseringens former. När Gustavsson skriver att vi ”ser en inkluderande mobilisering på global nivå som tar sig andra organisatoriska uttryck än de gamla politiska partierna” uttrycker han en moderiktig missuppfattning. För det första har många politiska partier spelat en avgörande roll i förverkligandet av stora utomparlamentariska protester och möten.
Det framgångsrika experimentet att flytta årets WSF till Indien hade inte varit möjligt utan de traditionella indiska kommunistpartierna. För det andra kan man inte påstå att mobiliseringen i nya organisationer i sig är särskit global eller inkluderande. Speciellt i Väst lider många nya organisationer, som säger sig vara bärare av en ny antikapitalistisk anda, av sekteristiska drag och barnsjukdomar som snarare gör dem små, snäva och exkluderande. De ”nya” teoretikernas syn på organisering sammanfattas med att de ”pekar mot en löslig koordinering av flera olika former av motstånd”. Visst har det varit viktigt med lösliga former för till exempel forum-processerna.
Men poängen och styrkan har varit att formerna varit tillräckligt lösliga för ändamålet. Lösliga former attraherar inte i sig några stora eller nya massor och flyttar inte fram några positioner. Tvärtom. Man kan inte förneka att en (löslig) mejlinglista på många sätt är en betydligt mer primitiv organisationsform än säg ett parti. Ibland måste man ha en mejlinglista, men den som lägger ned ett existerande parti för att bilda fler mejlinglistor är antingen korkad eller rätt ointresserad av konkreta förändringar.
Ett annat centralt problemområde, som med nödvändighet dyker upp flera gånger i boken, utan att få en avgränsad och djuplodande analys, är nationsfrågan. Gustavsson gör ingen särskild poäng av att synen på nationalstaten som kamparena och politisk realitet spelar en avgörande roll i de olika ”post”-skolornas självkonstituering. Så ignoreras också att frågeställningen strukturerat (om) vänsterns politiska landskap i viktiga avseenden. I Sverige är det svårt att förbigå EU/EMU-frågan, synen på ockupationen av Irak och diskussionerna om välfärdsstatens (”folkhemmets”) problem och framtida roll.
I en tid då den nakna kolonialismen gör come-back med prydliga nationsuniformer blir det ohållbart att tala om ett konturlöst imperium. Och när det på många håll genomförs ett mödosamt arbete för att reorganisera en offensiv vänster som vågar formulera konkret politik i och utanför nationella parlament, blir det smått patetiskt när Michael Hardt från litteraturvetenskapliga institutionen på Duke University låter hälsa att vi ska ”uppfinna en global demokrati”.
En förutsättning för ”postmarxismen” är fyrkantiga marx-tolkningar. Men i den mån det är en steril ortodoxi som är i fokus är det inte mycket som är nytt eller unikt i kritiken. Och i den mån det handlar om att antyda nya lösningar är det inte så mycket som är politiskt produktivt. Ett belysande exempel är analysen av hur den kapitalistiska exploateringen äter sig in överallt – alla geografiska territorier öppnas som marknader men också alla moment i mänskligt liv underkastas förvaruligande. Detta är en välkänd inneboende tendens i kapitalismen som kan analyseras konkret. Men dels är det dåligt om den marxistiska arbetsvärdeläran transformeras till meningslöshet – det händer trots allt olika saker med oss och med samhället när vi går omkring och tittar på reklam och när vi går till jobbet och får lön. Dels blir det problematiskt om man landar i slutsatsen att motstånd då kan reduceras till att bära en spektakulär tatuering eller rita subversiva mustascher på affischtavlor.
Dock: Klas Gustavsson har skrivit en värdefull bok som har förutsättningar att bli en miniklassiker. Det är en lättillgänglig och ärlig översikt av teorier som annars är svåra att tugga i sig. Boken erbjuder därmed en god plattform för diskussioner i sak om vilka teorier vänstern bör beväpna sig med. Och den gör det utifrån en nyttig insikt: ”Socialismen är inte ett filosofiskt dilemma, utan en fråga om kamp”.
