Vänsterpartisten och Utøya-överlevaren Ali Esbati varnar i sin bok för högerns radikalisering men ser även enstaka ljusglimtar 10 år efter terrorattentatet.
Över ett decennium har gått sedan terroristen Anders Behring Breiviks massmord på socialdemokratiska AUF:s sommarläger på en ö i norsk sjö. Syftet med hans högerextrema dåd var, enligt hans eget manifest, att avrätta rasförrädare och kulturmarxister.
När tioårsdagen passerade den 22 juli letade sig Utøya och frågan om högerextrema terrordåd återigen in i det offentliga samtalet. I förra veckan mötte den högerpopulistiske skribenten Ivar Arpi skarp kritik för ett inlägg på sin blogg med rubriken ”Breiviks syfte var en häxjakt på konservativa”, där han menade att det är ”vämjeligt” att vänstern ville koppla samman Utøya med Sverigedemokraterna.
Det är svårt att hitta tydligare exempel än så på hur lite samhället, eller kanske snarare högern, har lärt sig efter den där sommardagen 2011, då Sverigedemokraterna låg långt ifrån ett tvåsiffrigt valresultat. Då namn som Manshaus, Lundin Pettersson och Harrison Tarrant fortfarande var okända.
En som är mer välbekant än andra med arvet efter Utøya är Ali Esbati, vänsterpartistisk riksdagsledamot och en av de som med livet i behåll tog sig ifrån ön för tio år sedan. Om detta berättar han i nyutkomna Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle.
– Vi har haft en utveckling de senaste fem–sex åren i Sverige som är väldigt alarmerande. Det återspeglas i delar av kommentarerna som kommit i samband med årsdagen. Det är väldigt skrämmande. Att det är så långt radikaliseringen av svensk höger har gått, säger han om årsdagen och Ivar Arpis text.
Boken utgår från terrordådet på ön, där Ali Esbati själv befann sig, men också hur samhället i efterhand betraktat det. Hur Breivik och andra högerextrema terroristers dåd gång på gång avpolitiseras och psykologiseras så till den grad att de inte längre kan kopplas samman med en pågående samhällsutveckling.
– Jag skrev boken delvis för att jag omedelbart efter dådet kände att det fanns en dragkamp om historien. Det fanns redan då tendenser till att det gick från att vara ett politiskt terrordåd till en enskilds persons extrema haveri.
Det är vid dessa frågor boken uppehåller sig. Hur högerpopulismen nått den position den har i dag, ur vilken mylla attentatsmannen sprang upp och hur vi som samhälle ska förstå och ta oss an det faktum att dådet på Utøya var möjligt.
Inte minst blir det tydligt när framstående liberaler på Utøyaattentatets tioårsdag slår ifrån sig kritiken om att ha sträckt ut handen mot Sverigedemokraterna, med att tala om att man inte ska använda dådet som ”politiskt slagträ”.
– Jag är ju inne på det i boken – hur vi måste se den stora scenförändringen i stora delar av västvärlden. Den konvulsion som drabbar den traditionella borgerligheten i mötet med och förhållningssättet till högerpopulism och radikal höger. Ett av de mest distinkta exemplet på det de senaste åren är Liberalernas sidbyte efter lång tids vånda och att det landar i att man inte ska gå för hårt åt den högerradikalism som helt uppenbart finns i den politiska kontexten runt det här dådet, berättar Ali Esbati.
Han pekar också i boken ut den roll näringslivet och borgerligheten spelat i att ge högerpopulismen i allmänhet, och specifika partier som Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet i synnerhet, framgångar i väljaropinionen.
– När nyliberalismen tappat lyskraft som publikmagnet genom att skapa stora samhällsklyftor och en urholkning av välfärden blir högerpopulismen en attraktiv spelare för de som representerar det ekonomiska kapitalet och därför också de som företräder borgerliga partier. Det blir lockande att konvergera med de krafterna, även fast det går rakt i strid mot vad liberala och konservativa krafter haft som rättesnöre sedan efterkrigstiden. De materiella dragningskrafterna är starkare, säger han.
Men framtiden är trots allt inte nattsvart. Ali Esbati tycker att han kan se en förändring i debattklimatet i Norge. Något som gjorde att den här årsdagen skilde sig från de tidigare.
– I Norge, där jag från början kände väldigt starkt att det fanns mer av tendenser till beröringsskräck och att inte vilja diskutera Fremskrittspartiets roll i samhällsutvecklingen, har det hänt mycket bara senaste året. Det finns en del ljusglimtar, det är fler som tagit till orda och höjt sina röster den här årsdagen. Flera från Utøya-generationen som skrivit böcker och debattartiklar och stärkts av varandra i det.
