Johanna Larsson kopplar samman missionerandets brutalitet med översättandets. Alva Hedlund läser en debut som fascinerar, men ibland far i väg på onödiga stickspår.
Sett utifrån framstår det religiösa missionerandet som något som kan gränsa till ett övertramp. Det är som att övertala en nykterist att ändå smaka, bara smaka, på en skvätt vin. Oavsett Guds eller spritens förtjänster, spökar känslan av att det är ett beslut som man bör fatta på egen hand.
Johanna Larssons debutbok Bokstavstro (Ellerströms, 2024) kretsar kring John Allen Chau, som skapade stort nyhetsuppbåd när han dödades under en missionsresa, endast 26 år gammal. Han ställde frågan om missionens anspråk på sin spets när han 2018 reste till Norra Sentinel, en ö i Bengaliska viken, i syfte att frälsa öns ursprungsbefolkning. Chau gick på Oral Roberts, ett evangeliskt universitet grundat av en tv-predikant, där han tränades på att missionera på främmande platser.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Under sitt sista kontaktförsök bad Allen Chau (bilden) de fiskare som han betalade för att lotsa honom dit, att lämna honom ensam i sin kanot. Nästa dag fick de se hans kropp begravas på stranden. Sentineleserna lever i självvald isolation på sin ö, med minimal kontakt med den övriga världen. Sådant väcker fascination i västvärlden, en känsla av att det finns människor som lever utanför det vi uppfattar som tidens gång.
Men så har också missionen täta band med översättningen, och på så sätt litteraturhistorien. Bibeln är världens mest översatta bok, och Johanna Larsson visar hur semantiken om mission letar sig in i modernare utgåvor. Det som tidigare översattes som verbet lära blir senare göra till lärjungar, vilket väcker frågan om vi har missförstått originaltexten, eller medvetet har läst in en ursäkt för att våldgästa andra folk. Vilket leder till en ännu större fråga: Har vi förargat Gud?
Missionsförsöket är våldsamt, mordet är våldsamt.
Missionären vandrar både i spåren av och rensar stigarna åt den koloniala världsordningen. Där storsamhället når fram till isolerade grupper och stammar, följer ofta både stora sjukdomsutbrott, kulturell förstörelse och långtgående exploatering av naturresurser.
Denna poäng är intressant, och jag önskar att Larsson hade nöjt sig här. Men hon vill mer, kanske för mycket. Någonstans, bland variationen av direkta tilltal, bibelverser, kommentarer på Reddit, översättningshistoria och själva huvudberättelsen, tappar jag bort mig. Den egentligt intressanta berättelsen, om missionären som både ensam människa och del av historien, störs av stickspår. Jag vill stanna hos Chau, i kanoten. I stället dyker det upp en lista över ”universella ord”, alltså en samling begrepp som har uppkommit på i princip alla språk, som fisk eller blod. Det hade kunnat platsa i en bok om översättning, om det bearbetats och förts in i kontexten.
Missionsförsöket är våldsamt, mordet är våldsamt. Johanna Larsson skriver rakt och klarsynt, utan att moralisera kring Chaus missionsresa, eller fastna i eftervärldens sensationalisering. Han är där för att följa Guds bud, även när det går emot lagen. Det är ett intressant grepp, i den mån att våldet står för sig självt. Det är sedan 1997 olagligt att resa till Norra Sentinel, vilket Chau rimligen visste. En sämre författare hade ändå försökt trycka ned övertrampet i halsen på läsaren.
När nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris tillkännagavs tidigare i år var Fredrik Prosts bok Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa bland de nominerade. Han hade tidigt bestämt att inte låta boken översättas till svenska, eller något annat majoritetsspråk. Orsaken var hans oro över att innehållet, samiska trummor och naturtro, enkelt kan kapitaliseras på av icke-samer. Han belyser samma insikt som Johanna Larsson beskriver: att en översättning kan vara våldsam.
