Clandestino betyder underjordisk. Så heter även den tre dagar långa internationella musikfestival som avslutades i helgen i Göteborg. ”Det är inte underjordiskt för att det vill vara det. Utan därför att vi lever i ett medieklimat som har svår att se utanför sig självt.”
Så skriver Dj Mleccha, Aleksander Motturi, konstnärlig ledare för festivalen, i festivalprogrammets förord. Festivalen arrangeras för tredje gången av Bwana Club, ett nätverk av producenter, skribenter, dj:s, forskare och konstnärer som fokuserar på hur koloniala strukturer hålls vid liv och reproduceras. Nätverket bildades 1998 i Göteborg och har, från spinna favoritplattor på klubbar runt om stan, hunnit hålla igång den banbrytande Club Clandestino, arrangera tredje upplagan av Clandestino festival och ligga bakom seminarieserier som ABC Rasism och workshops kring integration och rasism.
Jag träffar Motturi tillsammans med kollegan Maria Ek på Järntorgets kebabgrill. På frågan om varför nätverket valt att arrangera en festival med anonyma artister med en relativ smal publik svarar Motturi att musiken annars inte får plats och när den väl ges utrymme i tv, radio och tidningar är det med en exotisk stämpel.
En inkompetent mainstream-media som alltmer styrs av makt och pengar sätter villkoren. Som artist – i synnerhet om man har sin bakgrund i Asien eller Afrika – måste man antingen acceptera av etablissemanget utvalda attribut och adjektiv eller bli bannlyst – oftast för evigt.
Musik som kulturellt, socialt och politiskt fenomen är unik, den har potentialen och kraften att inte känna några gränser. Till skillnad från vad som händer i övriga välden och i synnerhet väst, där höga murar ständigt byggs mot världen utanför, är tonerna gränslösa. Clandestino festival har i år fokuserat på gränsen mellan kontinenterna Afrika och Europa. En passage som för många innebär att möta döden i Medelhavet, men som för andra är en oändlig källa till idéer och inspiration till utspel, kulturella experiment och organisering.
Möten som leder till något nytt och outforskat, istället för att reproducera underordning och passa in i redan existerande mallar. Clandestino festival har lyckats kombinera just detta utifrån artisternas olikheter, genom att överbygga gränsskillnader, genom att bryta djupt rotade mönster och strukturer som verkar exkluderande på majoriteten av världens befolkning och inte minst på de inbjudna artisterna själva. I en värld där allt kategoriseras fyller Clandestino festival ett musikaliskt tomrum. Under festivalen blir kategorierna icke-existerande och överflödiga – reggae blir gwana, elecronica blir drum’n’bass och som festivalbesökare känner man sig barnsligt vilsen – och fri.
Det är ovanligt att artister – som inte följer skivbolagens monopolistiska likriktande recept – får åka långa vägar för att nå publik. I fallet med Clandestino festival har arrangörerna jagat dj:s över hela världen.
Bandet som avslutar årets festival heter DJ Galliano & the African divas, där DJ Galliano heter Frédéric och är född i södra Frankrike, den kora-spelande Ali Boulo Santo är från Senegal liksom vokalisten Aissata Baldé som tillsammans med Tiguist Fekere från Etiopien och Hadja Kouyaté från Guinea blandar electronica med varma afrikanska rytmer.
Tyvärr var Mounira Mitchala inte på scen. Franska myndigheter vägrade låta henne mellanlanda under resan från Tchad till Göteborg.
Maria Ek berättar om hur arrangörerna gått tillväga för att ordna visum åt festivalens artister. När det gällde Bandish project från den indiska staden Ahmedabad, fick man bluffa med hot om brev från den svenska kulturministern.
Clandestino festival är ett välkommet tillskott och främst ett nytt forum för dj:s, musikintresserade och folk som tröttnat på den maniskt kategoriserande musikindustrin, som rangordnar efter säljkraft och som sliter och slänger allt i sin väg. Att festivalen arrangeras i Göteborg, där spårvagnen bokstavligen skiftar färg från höginkomsttagarnas Askim till hjärtat av Hammarkullen, är i slutändan ett ställningstagande mot ”zooifieringen” av det annorlunda, där acceptans ersätts med en respektlös tjuvtitt in i den okända underjorden.
