”Stålverket [i Degerfors] säljs under 2005. Flera seriösa spekulanter finns”, kunde man läsa i lokalpressen den 4 februari 2005. En vecka tidigare ställer Ingvar Persson, redaktionssekreterare på Aftonbladets ledarsida, frågan: ”Måste vi acceptera de korkade besluten?” Han refererar till beslutet att lägga ner Siemens turbinskovelfabrik i Östanbo i Ludvika.
Parallellerna till nedläggningen av stålverket i Degerfors är slående.
Ludvikafabriken skulle egentligen varit nedlagd redan för ett halvår sedan. Men Siemens har ännu inte hittat leverantörer av skovelblad till gasturbiner som lever upp till de högt ställda kvalitetskraven. Trots att turbinskovelfabriken i Ludvika är världsledande inom sitt område, med toleranser på tusendelar av millimeter, kommer anläggningen att inom ett halvår att flyttas till något av de låglöneparadis som är dagens industrialisters våta dröm.
Allt går igen från turerna kring nedläggningen av Stålverket i Degerfors. Å ena sidan den världsledande kvaliteten på produkterna i Degerfors, den kvalificerade arbetskraften, det flexibla arbetssättet. Å andra sidan, de prestigetyngda utländska direktörerna som sitter långt bort från de berörda parterna, de förhastade besluten, kvalitetsproblemen med produktionen i de andra enheterna, oförmågan att kunna backa och erkänna att beslutet var felaktigt.
Har Sverige verkligen råd med att högklassig industriproduktion som den i Degerfors och Ludvika försvinner ur landet utan att staten reagerar? Den svenska ekonomin kan i framtiden inte vara uppbyggd på att enbart byta tjänster med varandra i ett fåtal storstadsområden.
Att det finns spekulanter på Stålverket i Degerfors är inte underligt. Stålverket rubricerades före nedläggningen som ”ett av världens mest lönsamma” och fick så sent som 2003 pris som ”bäst i världen” av de asiatiska kunderna. Stålkonjunkturen har aldrig varit hetare än nu. Efterfrågan på stål av alla kvaliteter är enorm och väntas öka kraftigt den kommande 20-årsperioden. Priserna skjuter i höjden.
Den akuta frågan för Degerfors del är om de ”seriösa spekulanterna” kommer att driva verksamheten vidare i befintliga anläggningar i järnverket, eller om stålverket ska slaktas och i delar försvinna från Degerfors och Sverige?
Ingvar Persson besvarar delvis frågan om vi måste acceptera företagsledningarnas korkade beslut i slutet av sin artikel. Han säger: ”Kanske är det frågan om ett kompetent – och rent av demokratiskt – ägande som fattas i diskussionen om den svenska industrins framtid.”
Han har helt rätt. Vi hävdar, nu liksom tidigare, att det är fullt möjligt för svenska löntagare att helt eller delvis ta över verksamhet som hotas av nedläggning.
I USA arbetar 15 miljoner människor, tolv procent av USA:s löntagare, i företag där de själva är ägare helt eller tillsammans med andra intressenter. Amerikanska Stålarbetarförbundet har medverkat till bildandet av 35 löntagarägda företag. Detta är en utveckling som är fullt möjlig även i Sverige.
För att långsiktigt kunna bevara varuproduktionen i Sverige krävs ett väsentligt ökat lokalt ägande så att intresset att flytta verksamheten försvinner.
Stålindustrin har som sagt mycket goda framtidsutsikter. I Degerfors finns förutom Stålverket med tillhörande stränggjutning även mycket kvalificerad personal. Dessutom finns flera seriösa köpare. Det viktiga är att dock att stålproduktionen finns kvar i Degefors.
Börja med att öppna Stålverket i Degerfors med befintlig utrustning. Nej till slakt och utflyttning.