Stefan Löfvens besked om att ställa V åt sidan av regeringen var väntat för de flesta politiska bedömare, tecknen har varit tydliga hela valrörelsen, med ett visst undantag för slutdebatten där det såg ut som de tre partierna skulle få ett utökat samarbete. Nu öppnas möjligheterna för en ”dansk lösning” där Vänsterpartiet i likhet med Enhedslisten i Danmark stödjer budgeten i utbyte mot rejäla avtryck i politiken. Om Vänsterpartiet den vägen kan få stopp på vansinnet med att slösa bort skattepengar på riskkapialisters vinster i vård, skola och omsorg är valkampanjens mål till stor del uppnått.

Dessutom får nu Jonas Sjöstedt friheten att bredda det politiska budskapet. Valrörelser är fokuseringens tid, men nu gäller det att fler får reda på att Vänsterpartiet har annat att säga än bara ”stoppa vinster i välfärden”. Det har stundtals låtit som det till exempel är det enda problemet i svenska skolor, ja till och med i EU-valrörelsen var det huvudbudskapet.

Nu är det etablerat som profilfråga och nu gäller det för Vänsterpartiet att börja prata om ekonomisk demokrati och makt. Det kan tyckas svårkommunicerat men för att bemöta den rädsla och utanförskap som de 13 procent som röstade på SD känner idag så måste vänsterns nya projekt handla om makt i arbetslivet, makt över sin bostadssituation och makt över sin ekonomi. Det är egentligen inga nya frågor för vänstern.

Det handlar om de för väljarna viktigaste frågorna som den ekonomiska politiken och arbetslösheten, men också fortsätter att utveckla viktiga sakpolitiska områden som skolan, försvaret och föra fram ett tydligt alternativ den djungel av låglöne- och avtalslösa jobb som den här regeringens arbetsmarknadspolitik har lett till.

Det var ändå rätt av Vänsterpartiet att erbjuda regeringssamarbete. Nu ser väljarna tydligt att Socialdemokraterna inte är ett vänsterval och i opposition kommer Vänsterpartiet att kunna ta mycket väljare av socialdemokrater som fortfarande, till skillnad från Stefan Löfven, ser skillnad på höger och vänster.

Nu förväntar sig tydligen många en blocköverskridande regering. Den här ledarsidan kan inte se några sådana tecken i tiden. Ursprungsplanen – minoritetsregering med Miljöpartiet och uppgörelser åt båda hållen på olika områden – verkar ligga fast. Visst kan alliansen snart spricka men det betyder inte att Annie Lööf plötsligt ska byta skrud från Ayn Rand-anhängare och nyliberal till mittenpolitiker i en socialdemokratiskt styrd regering. De kan ju släppa fram Stefan Löfven enklare än så, till exempel bara genom att inte lägga en gemensam budget och göra upp i ett antal frågor där de tycker lika. Sådana finns naturligtvis.