Förintelsen. Vad ser du framför dig när du hör ordet? För mig framträder det som ett mäktigt, mörkt arkiv av svartvita ohyggliga bilder från lägren av skelettmänniskor och kommendanter, blandat med foton ur min egen familjs fotoalbum. Unga kvinnor, min morfars äldre systrar, som inte fick leva. Överlevare med armtatueringar jag träffat genom åren, böcker jag läst, filmer och serier jag sett. Autentiska dokument blandat med fiktion i all sin artrikedom och berättarform. Högt och lågt. Allt detta spretiga material ryms i det fasansfulla och samtidigt praktiska ordet Förintelsen. Vi samlas kring det och de flesta av oss är i stora drag överens om vad det åsyftar.
Begreppet är så självklart att man kan tro att det funnits åtminstone sedan vidden av nazisternas mördande blev känd i Europa omkring krigsslutet 1945. Men under förberedelserna inför ett föredrag om den svenska konstnären och förintelseöverlevaren Lenke Rothman (1929–2008) blir jag påmind om att ordet med stort F upptogs betydligt senare. Innan användes det råare ”judeutrotningen”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Lenke Rothman kom till Sverige som 15-åringen med Röda korsets transporter, efter att ha överlevt två förintelseläger och legat på sjukhus i flera år. Hon kom in på Konstfack och började ställa ut i slutet av 50-talet och hennes konst recenserades välvilligt om än oförstående. Det ”främmande” tolkades som ett uttryck för att hon var utlänning, inte för hennes upplevelser.
Men allt ändrades med tv-serien Holocaust 1978, en kommersiell NBC-produktion med de unga stjärnskådisarna Meryl Streep och James Woods. Det var första gången nazisternas utrotning av judar blev underhållning.
Inte minst i Västtyskland, där många hade färska minnen, slog serien ned som en brandbomb och sågs av halva befolkningen trots att den sändes sent på kvällen. I delstaten Bayern ville kristdemokraterna förbjuda serien helt. I Sverige skrev Dagens Nyheter att *Holocaust ”kommit till som en affär med sikte på högsta möjliga publiksiffror” (10/3 1979). I samband med visningen intervjuade tidningen Lenke Rothman, som var bland de första att ”komma ut” som förintelseöverlevare i svenska medier. Fler skulle följa: Svenska Dagbladet-journalisten Cordelia Edvardsson, Livia Fränkel, Tobias Rawet, Hédi Fried och många till.
Allt som samlas därinne markerar en bortre gräns för vad mänskligheten är kapabel att göra mot varandra. Bristen är att det inte omfattar vägen dit.
På den tiden, i slutet av 1970-talet, hade distributörerna för vana att alltid översätta utländska titlar, och Holocaust, som skulle ha Sverigepremiär 8 mars 1979, lät alldeles för främmande och det blev SVT-chefen Hannes Oljelund och överrabbinen Morton Narrowe som kom på namnet Förintelsen till den kontroversiella serien. Jag minns att jag höll mig borta när mina föräldrar tittade på den, eftersom jag kände skuld och äckel över att något så vidrigt kunde ha med mig att göra.
I dag tittar ingen på Förintelsen. Även om den bidrog till att göra händelsen begriplig för bredare massor och vi fick ett användbart begrepp på kuppen, har den inte åldrats väl. I stället är det Claude Lanzmanns intervju- och dokumentationsbaserade Shoah – 9 timmar och 26 minuter lång – från 1986 som plockas fram och visas på biografer och studieförbund varje år den 27 januari.
Ordet vi ärvt från tv-serien är ett tvetydigt monument. Det rymmer bråddjupet och det slutgiltiga i en utplåning. Allt som samlas därinne markerar en bortre gräns för vad mänskligheten är kapabel att göra mot varandra. Bristen är att det inte omfattar vägen dit. Det är det som gör oss förvirrade i dag, när vi befinner oss i en virvelvind av avhumanisering, massfängslanden, krigsförberedelse och en gradvis nedmontering av begreppet barn.
Ja, självaste den institution som grundades som Förintelsen ljusa motpol på den mänsklighetens tragedins karta, Förenta nationerna, håller på att slås i bitar. Eller som ekonomen och premiärministern Mark Carneys kallade det i Davos i förra veckan: ”en brytpunkt i världsordningen”.
Men sådana brytpunkter har vi ännu inga ord för. Jag undrar när de kände den, den första skakningen. Var det på torget då min morfars mor Brana, som min mamma har namn efter, handlade mat eller på väg till skolan när hennes döttrar Regina och Rachel blev kallade saker. Allt som steg för steg på aftonen till Jom Kippur 1941, förde dem till Treblinka?
Så visst måste vi fortsätta att minnas Förintelsen och skriva ut det med stort F. Men vi måste också bli medvetna om hur vägen dit var kantad av små steg, förändringar i språken och värst av allt – tystnad.
