Så hade oraklen i borgerlig press spått att det skulle komma gå till på Ordfronts stämma.
Det var därför väldigt förvånande att upptäcka att denna gamla manliga bokstavsvänster framkrupen ur sina hålor till övervägande del bestod av kända kvinnliga opinionsbildare med Maria Pia Boëthius i spetsen. Det var också väldigt förvånande att de som så starkt fruktade ett övertagande från ytterlighetsvänstern hade mobiliserat så dåligt.
Och nu är det ju inte heller den historiska sanningen om före detta Jugoslavien som striden på Ordfront handlar om. För de allra flesta talarna som opponerade sig mot Ordfronts styrelse och ledning handlade det istället om yttrandefriheten och om journalisters arbetsvillkor.
Föreningens ordförande Christina Hagner inledde förhandlingarna med en plädering för bredden. Hon beklagade sig också över det hätska tonläget i den interna debatten som den så kallade ”Balkanaffären” åstadkommit, men tillbakavisade beskyllningar om att anställda på Ordfront skulle ha sagts upp av politiska skäl.
Neddragningarna hade ekonomiska orsaker.
Lite senare äntrade Ordfronts vd Gertrud Åström talarstolen.
Hon beklagade att Ordfront under hösten 2003 förlorat 3000 medlemmar men sa samtidigt att man inte fick tolka ekonomiska neddragningar som politiska utrensningar.
Därefter förflöt stämman lugnt fram till de avgörande motionerna nummer 16 och 18.
Motion 16 var undertecknad av inte mindre än 33 personer, däribland kända vänsterprofiler som Bim Clinell (De hunsades revansch) och Margareta Norlin (Baklängesrevolutionen). Motionen mynnade ut i ett förslag till uttalande där det bland annat heter att ”det var fel av föreningens styrelse att ta avstånd från publiceringen av intervjun med Diana Johnstone.
I linje med föreningens syften borde styrelsen i stället ha försvarat utrymmet för kritisk debatt i kontroversiella frågor”.
Och så satte diskussionen igång. En lång kö med debattsugna köade neråt presidiet för att anmäla sig som talare i den konferenssal i Bonnierhuset dit Ordfronts stämma fått flytta på grund av den starka uppslutningen.
Normalt brukar 30 personer dyka upp på årsstämman. I år hade cirka 200 kommit.
Snart blev styrkeförhållandena uppenbara. Den avgående styrelsen försvarade sig med argumentet att det inte alls var den borgerliga pressen som tryckt på, utan att det istället var den starka interna opinionen i Ordfront som tvingat styrelsen att agera.
Men styrelsen hade väldigt svårt att förklara varför avståndstagandet kommit först fem månader efter det att intervjun med Diana Johnstone publicerats, alltså först efter det starka mediedrevet i den borgerliga pressen med drevkarlarna Maciej Zaremba, Per Svensson, Gellert Tamas och Steve Sem-Sandberg i främsta ledet.
Bland motionärerna var det många som var kritiska mot Björn Eklunds intervju.
Historikern Anders Björnsson med ett förflutet som ordförande i Ordfront menade visserligen att Eklunds intervju var undermålig men att Ordfronts styrelse borde haft ”is i magen” och att han hade svårt att förstå hur man kunde böja sig för en sådan oseriös skribent som Zaremba, sedan tidigare känd för att dra igång liknande kampanjer.
Författaren Eva Moberg tillbakavisade argumentet att intervjun borde ha stoppats på grund av att den kunde upplevas som kränkande för vissa av Balkankrigets offer.
– Det är omöjligt att skriva om konflikter överhuvudtaget utan att vissa känner sig kränkta.
Författaren Bim Clinell och historikern Åsa Linderborg kritiserade styrelsen för det debattklimat som de menade att Ordfronts styrelse bidragit till genom sitt agerande.
– Jag är rädd att också bli utrensad, sa Lindeborg.
Maria Pia Boëthius tolkade kampanjen mot Ordfront som ett generalangrepp på vänstern i vid bemärkelse.
– Vad det handlar om är att utplåna vänstern.
Efter denna samlade attack vek sig styrelsen något.
Den hävdade Ordfront Magasins konkurrensutsatthet och vikten av att skriva försiktigt i kontroversiella ämnen. Chefredaktör Leif Ericsson skyllde på hård arbetsbelastning vid tiden för intervjuns publicering och sade sig ha blivit skräckslagen efter läsning av Diana Johnstone.
– Diana Johnstone ljög, ett rent falsarium när det gäller Srebrenica. Det har varit ett drev mot mig från vänster, sade Ericsson.
Motionen röstades igenom med acklamation.
Och snart kom motion 18 upp som motsatte sig uppsägningen av Björn Eklund på grund av illojalitet. Även här var kritiken mot den avgående styrelsen stark.
Journalisten Dan Josefsson menade att det att ”jobba under hot om att bli uppsagd för att ha skrivit fel föder ett ohållbart klimat”.
Dan Josefsson menade också att om inte uppsägningen av Björn Eklund upphävs måste det demokratipris som Ordfront 1997 tilldelat oppositionella ambulansförare – även de uppsagda på grund av illojalitet – tas tillbaka.
Författaren Margareta Norlin, mottagare av Ordfronts första demokratipris, påminde styrelsen om att hon prisats för det hon skrivit om neddragningarna i offentlig sektor.
– Alla de som kritiserade och fick sparken kallades illojala.
Delar av den avgående styrelsen anklagade motionärerna för att vara ojusta och för att komma med bisarra anklagelser och för att dra ner Ordfront i ”vänsterträsket”. Många var väldigt upprörda, en del gråtfärdiga.
Den mer konstruktiva argumentationen från styrelsens sida gick ut på att uppsägningarna på Ordfront var en facklig fråga och att stämman inte var rätt forum att diskutera den på.
Detta tillbakavisades av bland andra författaren Mikael Nyberg som påpekade att Ordfront inte är något vanligt företag.
– Vad skulle Björn Eklund ha varit illojal mot? Jo, mot oss medlemmar. Vi är fullt kapabla att ta ställning till frågan om illojalitet. Däremot kan vi ju inte avgöra om Björn haft samarbetssvårigheter.
Motionen röstades sedan igenom.
Efter dessa långa debatter hade det hunnit bli sent men inte heller valet av ny styrelse gick smidigt. Två av de nominerade förklarade att de inte längre kunde tänka sig att sitta i styrelsen på grund av de beslut som stämman tagit.
En som däremot kunde tänka sig att förlänga sitt engagemang var avgående ordförande Christina Hagner.
Hon hade egentligen tänkt stiga åt sidan efter åtta år på posten men bestämde sig dagen innan stämman att kandidera på nytt.
Och trots den massiva kritiken mot henne och den övriga styrelsen stod hon fast vid sitt beslut och valdes till slut med acklamation. Hur Christina Hagner ska lyckas hålla ihop Ordfront den tid som kommer återstår att se.
Det beror på godheten. Hos förlorarna. Och vinnarna.
