Butiksbiträdet Nina Lindunger sätter sig på en vit trästol i närheten av det uppstoppade pälsdjuret. Här i byn hjälps man åt, berättar hon.

– Vi kör ut varor till pensionärerna en gång i veckan. Då har vi ideellt engagerade som plockar och kör ut dem med sina egna bilar, i samarbete med Orsa kommun och länsstyrelsen. Andra plattar till kartonger eller kör bort skräp. Och när vi har marknad hjälper folk till att steka sill och sätta upp stånden.

Hon säger att butiken var vinstdrivande fram till 1994, när ägaren beslutade att lägga ned den. Då kallade eldsjälen Kåre Olsson till bymöte. Utan en butik skulle man behöva åka 17 kilometer in till Orsa för varje mjölkpaket. Det kom inte på fråga. I stället bildade man en ekonomisk förening, och 200 bybor satte omedelbart in 500 kronor var på ett postgirokonto, och så kom det in lika mycket pengar till i gåvor – totalt 200 000 kronor i startkapital. Butiken var räddad, och ägdes nu dessutom gemensamt.

I Orsa väntar man inte på byråkrater eller baroner att rädda en. Man gör det själva.

Nina Lindunger flyttade hit 1985 för att gå en kurs i ekologisk odling och hållbar livsföring, i byn kallad enbart ”Kursen”, som startades av Kåre Olsson sex år tidigare. Varje år lockar den till sig nya kullar av människor som av olika skäl – kunskapstörst, andlighet, politik, livsmål – vill skapa sig ett annat liv.

– Det är våra id-kort. ”Vilket år gick du kursen?” ”Va, har du inte gått kursen?”, säger min lokala guide Eva Janstad, som kör runt mig i området. (Hon gick kursen 1989.)

Var femte vara i butiken är ekologisk, vilket förra året gjorde att Skattunge Handel fick matkedjan Tempos hållbarhetspris. Nina Lindunger växte upp med trädgårdsland och bärplockning som många i glesbygd på 70-talet.

– Förr odlade man allt här ute, för mig är det helt normalt. Annars är man utlämnad till någon annan. Man kan kalla det gröna vågare, prepper eller vad som helst, men här är det fortfarande många som odlar sin egen potatis.

På vägen ut passerar vi affischer med lokala evenemang som multikultifestival, sångläger och kurs i djurkommunikation. Eva Janstad låser upp Volvon, som är full av användbara prylar: tramppump, tält för dagens vänstersamling för Palestina, trästavar, reservbensin. Ena backspegeln är fixad med silvertejp.

– Vill du se isslottet?

Om jag vill.

Skattungbyn ligger på Siljasringens norrsluttning, Europas största nedslagskrater som formades för 365 miljoner år sedan. Från vägen som slingrar sig genom bykullarna syns skogsplanteringar sträcka sig mot horisonten.

En tredjedel är ”besparingsskog”, en ägandeform för gemensamt storskifte som upprättades på många håll i Sverige under 1800-talet. Syftet var att skapa mer avkastning från det tidigare lapptäcket av mikrolotter, men som ändå skulle stanna i gemensam ägo. Detta som alternativ till ”baggböleri”, som det kallas när företagare lurar mark av småägare till underpriser.

– På den tiden var alla markägare, och så blev skogen allas. Vinsten går till nyplantering, vägunderhåll och skötsel av skogen. Men det blir alltid någon miljon över som kan gå tillbaka till bygden.

Som att rusta upp Orsas fotbollsarena Lillåvallen, märka upp skidleder, eller köpa in en flygel till kommunala musikskolan. Besluten fattas av allmänningsstyrelsen inom Orsa Besparingsskog.

– I dag kan vissa tycka att det är lite skevt. Det är fortfarande jordägarna som beslutar över pengarna. Där har det skett en demokratisk förskjutning, glidning, för nästan alla var jordägare förr.

Eva Janstad pekar mot ett bergskrön där det står en tuss av gran och tall. Det finns många skickliga stenhuggare i trakten kring grannbyn Mässbacken, och på Ödarvsklittens topp står ett budskap i stenen: ”Betraktom med vördnad den eviges verk.” Bildhuggaren heter Teodor Gilljam, och har jobbat på börshuset i New York, för konstnären Carl Milles – men har även gjort gravstenen till Hermann Görings svenska fru. Bygdens arbetsskicklighet är eftertraktad, och går lika långt tillbaka som egensinnet.

När Orsa kompani den 13 september 1894 skulle inkvarteras nära krogen Komtillmåtta i Gagnef ville kaptenen ha en försäkran om att alla håller sig nyktra. En sådan kom från det ena befälet efter det andra, men Orsakorpralen Jonas Gifting svarade trotsigt: ”Kapten! Orsa kompani lovar ingenting bestämt!”

– Det är inte enkelt att bestämma över Orsas karlar och kullor. Det gör vi helst själva, säger Eva Janstad.

Vi stannar till vid en röd trälada mitt i byn. Här finns den ideella bytesbutiken, där man får lämna eller hämta vad man vill utan kostnad. I närheten finns också föreningar för vatten, kultur, byutveckling, gemensamma fastigheter, bastuflotten, samt inköpsföreningen Slåttergubben för ekologiska varor.

Vi strosar runt bland skidor, barnkläder, böcker och elektronik. Tidigare fanns här även ett soppkök där en skål kostade en tjuga.

Eva Janstad berättar om slipstensgruvorna kring Orsa som har bearbetat sandsten i mer än tusen år, och som i århundraden var traktens största inkomstkälla. Varje by hade sitt eget gruvlag med egen gruvstuga, stall och smedja. En dag kom en sturkall, stor karl från de svenska myndigheterna till gruvan för att berätta hur man skulle fördela slipstenar och vinster, men gruvlagen söp ned honom och sedan delade man upp det själva i stället, som man alltid har gjort.

– Så ser mentaliteten ut här. Kom inte hit och berätta hur vi ska göra.

Den märks inte minst av i vargfrågan. Länsstyrelsen gjorde misstaget att fastslå hur många vargar som skulle tillåtas utan att prata med folket i byarna.

– Det skulle man inte ha gjort. Om länsstyrelsen i stället hade varit ute i byarna och pratat med folk, och hört vad det finns för problem med vargen, så hade man hamnat i ett helt annat läge, säger hon när vi börjar gå mot bilen igen.

Hon säger att kommunikationen om vargarna är bättre i dag. Men tidigare fanns här ett vargrevir, och nu finns inte en varg kvar, säger hon.

– Mentaliteten kallas SGT.

Vad betyder det?

– Skjut, gräv, tig.

Det är Eva Janstad som har bjudit in mig till byn, med anledning av att hennes lokala vänsterpartidistrikt samlade in mest pengar per capita till Flamman under vinterns kampanj. Hon är ordförande i Orsavänstern, som de kallar det här – hon vill inte använda det officiella namnet ”Vänsterpartiet Orsa”, så att man inte ska få för sig att de bara tar order uppifrån.

Tidigare under dagen har jag talat på en demonstration för Palestina framför Coop på ortens lilla torg. Överraskande många dyker upp, ett trettiotal människor, bland annat en palestinsk släkt och några syriska flyktingar. Tidningarna tar slut snabbt.

Men Eva Janstad bor i Skattungbyn, som hon också tycker är en av de bästa bärarna av den samhällstillvända entreprenörsandan i Orsa. Och visst verkar här finnas en aldrig sinande initiativkraft. 2004 startades Skattunge Service, för att erbjuda lokal hemtjänst till byns äldre.

– Ska det hända något gör vi det själva. Man går inte och surar på beslut utan då hittar man lösningar. I stället för att gnälla på kommunen.

Samma sak gäller skolan, som lades ned av Orsa kommun 2009. Det kunde byn inte acceptera.

– Om man stänger ned en skola så drar man också in bussturer, vilket gör det sämre även för dem som tar bussen till jobbet, och då blir det sämre läge att bo i byn, och så försämras underlaget för butiken som måste stänga ned. Det är ett dominospel. Man ska aldrig lägga ned byskolor.

Då samlades byn igen vid sitt högkvarter, som är bystugan.

– Det var ingen som ville starta en friskola, för kommunala skolor är så bra. Men när de stängde ned skolan förklarade vi: gör ni detta så kommer vi att agera, och det kommer att bli dyrare för er. Så lägg inte ned skolan. Men de lyssnade inte, så efter ett halvår hade vi startat friskolan så att barnen skulle slippa åka buss in till Orsa, och den är igång än.

Vi kör vidare till bystugan, där det är planerat för knytbuffé, poesiläsningar och musik. Jag berättar om chocken jag fick när jag läste att var tredje i den kommun som Flamman har utsett till ”Sveriges rödaste” röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet. I lokalvalen däremot röstade 36 procent på Centerpartiet, mot 6,5 procent i riksdagsvalet.

Ska det hända något gör vi det själva. Man går inte och surar på beslut utan då hittar man lösningar.

Det går alltså att vinna glesbygdsröster även om partiet inte är populärt nationellt – men vänstern verkar inte ha lyckats knäcka koden. I stället har man allt mer blivit ett urbant parti, med 12–17 procent i landets tre största städer. I valdistriktet Skattungbyn-Kallmora ligger Orsavänstern dock närmare 15 procent.

Svenska folkvisor spelas på dragspel, piano och peruansk flöjt. Alla berättar vilket år de gick Kursen. En bibliotekarie flyttade hit med familjen 2022 för att leva antikapitalistiskt, och anlägger just nu en köksträdgård, en annan ville bara leva i ett lugnare tempo. Till sist städar vi, och jag tvingas lova komma tillbaka och fira midsommar.

Efter en frukost på frösprängd havregröt och syrade morötter är det äntligen dags för isslottet. Det har byggts i ett kalkbrott utanför byn av Adam Scheibach, som varje år leder om vattnet från en bäck och myr med rännor och gradvis förfinar sina byggnadstekniker.

Trots en kall april har väggarna börjat smälta, så trappan upp till balkongen är hal. Jag glider upp och föreställer mig ett liv som isprins. Härifrån syns spåren från den jättelika fruktbarhetsgudinnan som skulpteras fram i snön, och vimplar från ett nattligt rejv på vårdagjämningen.

Varje år byggs allt upp på nytt – iskonstverken, odlingarna, kursen. Träden står kvar, förstås. Och andan av att göra saker själv.