En vårvinter för ett par år sedan var jag med om något som fick mig att reflektera över konstens relation till det queera. Jag befann mig på en fest som jag egentligen inte borde haft tillträde till, men eftersom den var arrangerad av en vän och kollega som övertalat mig att komma, bedömde jag att det gick an. George Chamoun är dj och förutom en hel del annat, en av Stockholms främsta gay-klubbfixare. Nu stod han på bakom dj-båset, och nedanför sig kunde han blicka över sitt vidsträckta nätverk av det glamorösaste skiktet av Stockholms gayvärld.
När musiken intensifierades, ljusspelet pulserade i alla färger i de ruffiga lokalerna i Slakthusområdet, fylldes dansgolvet och det var lätt och rusigt att smälta in i gemenskapen. Lyckligt svävande till pulsen såg jag mig om, och konstaterade att jag var omsluten av konstnärer och kulturarbetare jag verkligen uppskattar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Den här radikala potentialen har givetvis Sverigedemokrater och allehanda fundamentalister på känn
Jag visste redan att en queer blick på omvärlden är en oslagbar förutsättning för ett livskraftigt konstnärskap. Det handlar inte nödvändigtvis om ett fokus på sexuella läggningar, utan om att kunna identifiera och rikta ljuset mot det outsagda, att beröra människors begär och smärtpunkter. Den förmågan är en konstnärs viktigaste redskap. Men det som gick upp för mig på dansgolvet var ännu mer radikalt: den bästa konsten, den som förskjuter perspektiv och hela paradigm är, till sin natur, queer. Med queer blick öppnar sig historien och blir rikare, underbarare och mer empatisk, vare sig det handlar om att skildra ett bombanfall över Guernica med afrikanska dödsmasker eller mensiga trosor under en ballerinakjol.
Den här radikala potentialen har givetvis Sverigedemokrater och allehanda fundamentalister på känn. Därför tillbringar de sin tid vid makten för att med alla medel strypa livsvillkoren för konstens infrastruktur. Den svenska borgerligheten låter detta ske under förevändning av liberal marknadslogik där kulturutövning betraktas som svampplockning – den som har lust kan väl hålla på, så länge det sker på egen bekostnad.
Thomas Jolly, den konstnärliga ledaren bakom den redan historiska OS-invigningsföreställning, föddes i en förort till den franska pyttestaden Rouen, där han redan som barn började att sätta upp shower bekostade genom en riktad landsomfattande satsning på teaterverksamhet. 24 år gammal grundade han teaterkollektivet La Piccola Familia, en queer gemenskap vilande på traditionell molièrsk metod. Den programansvarige på OS lämnade givetvis inget åt slumpen när hen gav Jolly mastodontuppdraget.
Mitt i en av den moderna tidens mörkaste stunder, med fascister stående på tröskeln till flera länders parlament, påminner denne upplyste gycklare världen om Paris stolta historia som konstens queerhetens lysande huvudstad. En dionysisk fest i lustens och lekfullhetens tecken och en hyllning till varför det är kul att leva. Var det vackert? Nej, anskrämligt. Var det charmigt stökigt och avväpnande respektlöst mot de högtidliga och nationalistiska (kropps)idealen? Jovars!
I veckan inleds Stockholm Pride, vilket är ett ypperligt tillfälle att upptäcka de queera vattenhålen i huvudstaden
Sammantaget blev det Mileisars, Jomshofars och Teodorescusars värsta mardröm: en levande parafras på konsthistoriens heliga och oheliga måltider, upplöst i ett vilt dragdisco. En närmast överpedagogisk historik över Paris exempellösa dragningskraft som de excentriskas, de kåtas och gladas världshuvudstad.
Men Paris har inte ensamrätt på queer historia. Den finns dold här också. I veckan inleds Stockholm Pride, vilket är ett ypperligt tillfälle att upptäcka de queera vattenhålen i huvudstaden. Så varför inte gå på föredraget Strindberg och homosexualiteten, eller visningen på Moderna Museet och Nationalmuseum: ”Queer diversity then and now”?
Stryp och spara bort konsten, ställ in dragshowen och världen förvandlas till ett grått och deprimerande helvete. Eller släpp klackarna i taket i Bacchi tempel. Frankrike gjorde sitt val – i alla fall den här gången.
