En vårvinter för ett par år sedan var jag med om något som fick mig att reflektera över konstens relation till det queera. Jag befann mig på en fest som jag egentligen inte borde haft tillträde till, men eftersom den var arrangerad av en vän och kollega som övertalat mig att komma, bedömde jag att det gick an. George Chamoun är dj och förutom en hel del annat, en av Stockholms främsta gay-klubbfixare. Nu stod han på bakom dj-båset, och nedanför sig kunde han blicka över sitt vidsträckta nätverk av det glamorösaste skiktet av Stockholms gayvärld.
När musiken intensifierades, ljusspelet pulserade i alla färger i de ruffiga lokalerna i Slakthusområdet, fylldes dansgolvet och det var lätt och rusigt att smälta in i gemenskapen. Lyckligt svävande till pulsen såg jag mig om, och konstaterade att jag var omsluten av konstnärer och kulturarbetare jag verkligen uppskattar.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
