Jag fortsätter att fascineras över mängden mediala följdfrågor som regeringen slipper. Denna gång efter att även Stockholms kändisklass, i form av krögaren Erik Videgård, drabbats av sjukreglerna.
Den ansvarige ministern Kristersson väljer att fokusera på tiden det tagit för Videgård att få sin sak prövad i domstol. Enligt ministern kan överklagandeprocessen behöva ändras, kanske genom att införa specialdomstolar för socialförsäkringsärenden. Ok, det verkar ju bekymrat och lite handlingskraftigt, tyckte väl journalisterna.
Men vad vore skillnaden? Att få sitt avslagsbeslut snabbare – eller med ett annat brevpapper? Grundproblemet är ju själva reglerna, inte hur Försäkringskassan tillämpar dem.
Dessutom har man ju själv avskaffat det som liknade specialdomstolar; nämligen socialförsäkringsnämnderna vilket förr var första instans för överklaganden. Nämnderna kunde också göra skälighetsbedömningar bortom juridiken – nu gäller enbart ”handlingarna i målet”. Det ställer mycket högre krav på exempelvis läkares intyg men också på den enskildes juridiska förmåga och att göra allting rätt från början.
För det tredje råkar Arbetsförmedlingens internrevision, samma vecka, konstatera att samarbetet mellan förmedlingen och Försäkringskassan inte fungerar i sjukärenden. Många av de rutiner som var tänkta som hjälp för den enskilde saknas eller haltar rejält.
Och Försäkringskassan själv? Ja här ska det sparas en halv miljard och troligen tvingas kassan lägga ned samtliga försäkringskontor. Ärendena ska skötas helt via Internet och telefon. Jaha, säger regeringen men skyll er själva för att ni inte fått ordning på de omorganisationer vi tvingat på er.
Regeringen kan påverka ersättningsreglerna, överklagandereglerna, den enskildes chanser i systemet, myndigheters rutiner och tilldelning, alltså samtliga parametrar som påverkar de enskilda fallen (kändiskock eller inte). Man har ändrat i allt och tar ansvar för inget. Och hoppas ännu en bluff blir osynad.
