Tillsammans med en vän lagar Aahed trasiga kablar när de slitits sönder av israeliska bomber. Upprepade gånger har de sett till att hela stadsdelen har internet. Före kriget hade alla sin egen uppkoppling. Nu använder 2 000 personer den som Aahed har ordnat.

Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.

– Genom Telegram- och Whatsapp-grupper delar människor information om militära order eller var bomber har fallit.

Men internet möjliggör också jobb och därmed försörjning. Gaza har en ung och högutbildad befolkning med framtiden för sig. Trots att Israel begränsat områdets uppkoppling till ett 2G-nät arbetar många inom techsektorn eller på olika sätt med webbutveckling och design. Kompetensen är hög och hungern att bygga upp landet är stor.

Vi pratar på Zoom en snöig dag i januari just efter trettonhelgen. I min skärm är Aahed inramad av ett stort, ljust fönster och en rad gröna krukväxter. Hans hår är mörkt med en grå våg i luggen och han är klädd i en rutig polotröja i benvitt och salviagrönt. Han är påfallande tjusig.

Utanför fönstret ligger grannhuset i ruiner. Nej, inte ruiner. Det ligger i damm och aska. Bara två dagar tidigare bombades det till smulor. Smällen skadade solcellerna på Aaheds hus men han har redan reparerat dem och är tillbaka online.

– Jag vill berätta om motståndskraft och uthållighet.

Han använder det engelska ordet resilience som betyder ungefär kraft att komma tillbaka efter en skada, systemets möjlighet att återskapa sig självt i nya förutsättningar. Jag får känslan av att han förkroppsligar begreppet.

Aahed (bilden) och hans familj har evakuerat säkert tio gånger vid det här laget.

– Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.

Han har inte bara sig själv att tänka på. Han har tre bröder, alla med psykiska funktionsnedsättningar, som han tar hand om.

Han berättar att det bor människor i kvarteret igen efter att nästan alla försvunnit under våren och sommaren. Området ligger nära den så kallade Netzarimkorridoren.

– IDF går in i ett område och förstör allt. När de lämnat kvarteret kommer vi tillbaka och bygger upp allt igen. De kommer, vi försvinner. De försvinner, vi kommer tillbaka. Detta är cykeln vi lever i.

Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.

Under krigets första dagar befann sig Aahed i södra Gaza. Huset han bodde i med sin familj bombades av IDF. Det var också den gången grannhuset som var den egentliga måltavlan. Tre kusiner dog och en bror skadades svårt av en sten i bakhuvudet. Aahed blev också skadad men överlevde. I flera månader kunde han inte röra sin vänstra sida alls och han hade fruktansvärda smärtor i tänderna.

Då var det fortfarande möjligt att röra sig mellan södra och norra Gaza och familjen tog sig tillbaka till norr. Det blir tyst en sekund. Aahed släpper ifrån sig det slags leende som tillsammans med ögonens flyktiga rörelse åt sidan rymmer en avgrund av minnen, vålnader för stora för att berätta om.

Internet möjliggör distansarbete också i andra delar av Palestina där det har blivit för farligt att röra sig mellan städerna.

I en liten stad utanför Tulkarem på norra Västbanken sitter Sara i sitt föräldrahem. Hon är kommunikatör och projektkoordinator. För Sara är internetuppkopplingen avgörande för att hon ska kunna försörja sig. Hon ringer mig på Whatsapp.

Det är onsdag förmiddag när vi pratar. I vanliga fall hade hon varit på kontoret i Ramallah i dag men hon åker inte längre dit. Inte heller till Nablus, trots att det bara är 20 minuter bort. Vägarna är helt enkelt för farliga. Under det senaste året har den israeliska militärens närvaro på Västbanken, kombinerat med bosättarnas mobilisering, spårat ur.

– Före kriget såg man dem på gatan men nu beter de sig på ett sätt som är svårt att föreställa sig om man inte är här. Människor som vanligtvis rörde sig på gatorna har helt enkelt slutat. Det är för farligt.

Chattgrupper på Telegram och Whatsapp är också avgörande för att hon ska våga förflytta sig. Och när hon väl gör det sker det aldrig längre med egen bil. Tidigare var det en vedertagen sanning på Västbanken att egen bil var säkrare än kollektivtrafiken, eftersom de chaufförer som kör de gula minibussarna kors och tvärs mellan de palestinska städerna gärna trycker gasen i botten.

Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.

Nu utgör de i stället ett säkerhetsnät – särskilt förarnas interna kommunikation.

– De har egna chattar och vet var militären är och om gränsövergången är öppen eller stängd.

Sara arbetar med berättande åt organisationer och företag. Hon vill gestalta de mänskliga dimensionerna i det palestinska livet och konkret påverka i omvärlden. Flera av hennes vänner arbetar också på distans om de har möjlighet som ett resultat av den förvärrade situationen på Västbanken.

– Men det beror såklart på vilket slags jobb man har. Jag kan göra det nu, men alla kan inte det.

Tekniksektorn är kanske inte det första som dyker upp när Palestinas ekonomi kommer på tal. Men före kriget fanns flera hundra uppstartsbolag på Västbanken och i Gaza, och trots utmaningar var sektorn lovande. I Gaza fanns sedan en tid tillbaka projektet Gaza Sky Geeks, ett slags inkubator och accelerator för unga teknikbolag som finansierades av bland andra Google.

Israels högteknologiska sektor är en historia för sig. Sedan 1990-talet har den firats både som ekonomisk motor, nationellt etos och den gyllene vägen mot israeliskt-palestinskt samarbete. Högutbildade palestinier på Västbanken och i Gaza jobbade i israeliska uppstartsbolag och från statligt håll satsades pengar på palestinska grupper i Israel (som alltid kallas arabiska israeler i dessa sammanhang). Också kvinnor och ultraortodoxa judar fick öronmärkta medel för att utbilda sig och etablera sig inom den högteknologiska sektorn.

Men allt detta var före kriget.

Investerarna har dragit sig ur sektorn både i Israel och i Gaza.

Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts. Redan före det senaste kriget har de som kunnat lämna Gaza ofta valt att göra det för att skapa förutsättningar för liv på annan plats.

De kritiska röster som redan innan hade anklagat sektorn för att normalisera ockupationen och företagen för att utnyttja den billiga palestinska arbetskraften har knappast tystnat.

Det finns ett intimt band mellan den högteknologiska sektorn och den israeliska militären, IDF. Vapenföretaget Elbit har en egen inkubator för uppstartsbolag och flera av branschens kändaste profiler har fått sin basutbildning under tiden som soldat.

Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts.

På sin egen hemsida lyfter IDF själva fram grundaren av den i Israel omåttligt populära navigationsappen Waze, Uri Levine, som ett exempel på hur kopplingen kan se ut, i en artikel från 2013 med rubriken ”Start-up soldiers” – uppstartssoldater. Titeln är en blinkning till den bästsäljande boken Start-up nation från 2009, där idén om Israel som världens främsta ”uppstartsnation” lanserades.

En delförklaring till Israels fokus på högteknologi är att man har velat underlätta för människor att flytta från städerna till ”periferierna”, alltså de mer avlägsna landsändarna – vilket inte har skett. Sektorn är fortsatt koncentrerad till det attraktiva kustområdet runt Tel Aviv.

I detta sammanhang hörs ibland det lätt cyniska begreppet Silicon Wadi, där wadi kommer från det arabiska ordet för dalgång. Lätt cyniskt, därför att ett syfte med att sprida tech-folket till periferierna är att dessa områden av staten uppfattas som ”för arabiska”. I Negev och Galliléen finns helt enkelt fler arabiska städer och byar kvar, och detta ses inte som något positivt.

Tillbaka till Gaza stad. Här, liksom överallt, är internet helt avgörande för techfolk. De som inte har internet hemma söker sig till områden där internet finns och samlas på gatan för att jobba. Det är livsfarligt. Också de som samlas i tillfälliga hubbar som satts upp på olika platser är utsatta för stor fara. Det räcker att en efterlyst person kommer dit för att hela platsen ska förvandlas till en måltavla.

Aahed säger att han är lyckligt lottad som har möjlighet att arbeta hemma. Sedan en tid tillbaka får han dessutom riktiga uppdrag igen. Och han tror på framtiden. När kriget är slut ska unga människor bygga upp landet igen. Ett helt nytt land.

Han är stolt över sitt bidrag till Gazas techvärld. Han fungerar som mentor och vägledare åt unga yrkesverksamma och nyutexaminerade människor, för att rusta nästa generation med färdigheter för att lyckas internationellt.

Han talar med framtidstro och en orubblig tilltro till Gazabornas kompetens och uthållighet

– Det är bara kriget som måste ta slut. Sedan bygger vi upp landet igen.