Efter några år i folkskola gick jag på Vasa flickskola i Göteborg tillsammans med cirka 700 flickor i 10- till 18-årsåldern. Vi fick lära oss lite om allting så att vi kunde bli bra fruar till framstående män. De som känner mig vet att just det inte bet särskilt bra på mig. Men jag lärde mig en hel del annat. Jag lärde mig att flickor inte får bli vad de vill, inte får klä sig som de vill och inte får gå var eller vart de vill. Alla flickor får inte det i dag heller.
Jag ville ha tighta jeans och åka motorcykel, helst på en Harley Davidson. Jag ville gå på Allébuffen där alla knuttar och spättor satt. Men jag fick inte ha tighta jeans, inte åka motorcykel och inte gå på Allébuffen. Så när jag skulle gå ut hade jag kjol, kastade ut jeansen genom fönstret och bytte i porten. Tog vagnen till Järntorget. Hade jag tur stod det en särskild, direktimporterad Harley Davidson utanför Allébuffen.
Vi hade morgonbön i skolan. En dag när vi kom till skolan var flaggan på halv stång. Vi satte oss tyst på stolarna, vi förstod att något fruktansvärt hade inträffat.
En skolkamrat var död! Hon hade tagit sitt eget liv, hon hade hängt sig. Rektor berättade att den unga kvinnan hade haft sex före äktenskapet och blivit med barn. Vi insåg att det var omöjligt för en ung kvinna att dra den skam, som det innebar att ha haft sex utan att vara gift och dessutom ha oturen att bli gravid, över sin familj.
Ingen vet om den unga kvinnans föräldrar hade fördömt henne, men samhället i mitten på 50-talet hade definitivt gjort det. Det visste min skolkamrat. Hon visste att hon skulle vara tvungen att sluta skolan, hon skulle aldrig få någon utbildning och svårt att få arbete – vem skulle ta hand om hennes barn? Hon visste att hon för alltid skulle vara dömd av samhället för att hon brutit mot de oskrivna och skrivna regler som gällde för unga kvinnor på den tiden. Hon hade dragit skam över familjen och samhället, hon hade kränkt föräldrarnas och samhällets heder. Det budskapet gick klart och tydligt fram till var och en av oss flickor den morgonen.
I dagarna dömdes en man av högsta domstolen till 14 års fängelse för att han knuffat sin hustru över balkongräcket. Tingsrätten dömde honom till nio år, hovrätten friade och HD dömde honom till 14 år. Mannen hävdar att han är oskyldig och att kvinnan försökte att ta sitt eget liv. Efter frikännandet i hovrätten ville riksåklagaren inte överklaga eftersom det, enligt ämbetet, inte fanns någon generell fråga i fallet. Men kvinnan drev fallet vidare till HD. Hade riksåklagaren bemödat sig om att kontakta tjejjourerna runt om i landet hade hen fått veta att man där varje år tar emot flera unga kvinnor som uppmanats av sina familjer att kasta sig framför ett tåg eller hoppa ut från balkongen därför att de, enligt familjen, dragit skam över dem eller kränkt deras heder. Flickorna drivs till självmord av familjen kanske för att de har haft sex eller träffat killar som familjen inte godkänner. Genom att driva flickorna till självmord slipper familjen ta skulden för det så kallade hedersmord som annars kunde blivit följden.
Då som nu vet unga kvinnor vad som – uttalat eller outtalat – krävs av dem. Då som nu är det unga kvinnor som tar konsekvenserna av olika tiders och samhällens skamkultur! Så länge som vi har en riksåklagare som stoppar huvudet i sanden och därmed upprätthåller skamkulturen kommer vi att ha domstolar som kämpar emot det politiken vill. Så länge som vi har en riksåklagare som inte vet hur strukturerna bakom mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck, så länge kommer strukturerna att finnas kvar. Sätt riksåklagaren på skolbänken!
