Göteborgsutställningen ”Jag föreställer mig ett hem” tar Adriana Aires Rastén tillbaka till barndomens Uruguay.
I entrén står en häst med sin ryttare framför Bredfjällsgatans betonghus. En plats jag är väl bekant med.
Liksom fotografen Lennart Navarrete växte jag upp i Hammarkullen och min mormor bodde just på Bredfjällsgatan. Hästen och ryttaren kan verka malplacerade framför miljonprogrammets höghus, men för mig är de självklara där. Hemma har jag ett inramat fotografi på min mormor när hon som ung sitter på en häst. Hon växte upp på landsbygden i Uruguay, ett av fyra barn till en ensamstående mamma. Fotot påminner mig om att mormor en gång hade ett väldigt annorlunda liv än det jag kände till.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag har alltid varit rädd för hästar, men likt Navarretes ryttare sitter hon på sadeln som om det vore det mest naturliga och tittar ner vänligt.
Jag är på Göteborgs konsthalls 100-årsutställning Jag föreställer mig ett hem. Med titeln, lånad från en rad ur Rasha Alqasims dikt ”Jag matar kriget med dem jag älskar”, vill curatorerna väcka de motstridiga känslor som kan finnas kring hemmet, där värme och samhörighet samsas med våld och förlust. Det sätts på sin spets i Jacqueline Forzelius kusliga dioramor av en högerextrem terrorists arbetsrum, förvaret i Kållered och ett väntrum på passutlämningen. Obehaget fortplantar sig i Eric Magassas fotografier av förfallna höghus i Detroit, medan en känsla av värme slår mig i Zehra Ays detaljrika och lekfulla, dockhusliknande skulpturer. Likaså i Fredrika Andersons serie av fanor, där en grupp människor målar banderoll inför en demonstration. Den politiska rörelsens rum har varit som ett andra hem för mig. Men Navarretes fotografi har väckt något i mig.
Fotot påminner mig om att mormor en gång hade ett väldigt annorlunda liv än det jag kände till
Hästen och ryttaren återkommer i Margarita Iribarrens avbildning av Gauchito Gil, ett populärt helgon i argentinsk folktro. Gauchon, Sydamerikas skickliga ryttare och boskapsskötare, är i sig en mytomspunnen figur. Jag tänker på att min mormors syster en gång beskrev deras far som ”en anständig gaucho”. Detta då han erkände faderskapet, vilket gjorde att mormor hade ett annat efternamn än syskonen. Orden är mer eller mindre allt jag vet om honom. Men utställningen handlar inte om mig.
Samtidigt finns hästen där. Ett gäng gulligt groteska djur springer lekfullt omkring. Utställningstexten förklarar att det är Rakel Bergman Fröbergs fyrbenta skulpturer, ”Hundar”, men jag tänker på hästar som galopperar över de uruguayanska slätterna. Djuren finns där, i våldsamma möten med människan. Vingar från påkörda duvor slår makabert i luften, omringade av krossade vindrutor i Hanna Antonssons konstruktion. Hos Sian Hedberg står en udda samling insekter, fjädrar och växter bevarade i små glasburkar.
Plötsligt dyker de även upp i Trinidad Carrillos bildspel. Uppstoppade hänger de på väggen och i förgrunden sitter två personer vid ett bord, den ena röker. Carrillo har återvänt till sin barndoms Peru och i bildspelet känner jag igen min egen återkomst till min barndoms Uruguay.
Men utställningen handlar som sagt inte om mig. I den trängs många olika verk, ibland lite för nära inpå varandra. 28 konstnärer finns representerade och det blir en spännande upptäcktsresa i Göteborgs konstnärliga landskap.
Mångfalden av verk gör att vi alla kan spegla våra egna känslor av tillhörighet, oavsett om hästspåren leder till Göteborg, Uruguay eller någon helt annanstans.
