Britney Spears, Spice Girls och Lena Nyman. I olika dokumentära format får nu kvinnliga stjärnor upprättelse medan den hårresande sexism de utsatts för av press och branschkollegor visas upp i förfärande blixtbelysning. Men en av världens största countrymusiker, Dolly Parton, har redan i flera år varit ”återupptäckt”, inte minst av feminister.
Därför är det nog många som känner till mycket av det som journalisten Sarah Smarsh berättar i sin på svenska nyutkomna essäbok Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar om stjärnan. Men säkert inte allt. Smarsh skildrar kronologiskt Partons liv: hur hon föds i en fattig familj med tolv (!) barn i Tennessee men trotsar såväl sina extremt dystra förutsättningar som alla dem som inte tar en storbystad blondin på allvar. Men tyngdpunkten i Smarshs bok ligger inte på biografiska redogörelser utan på hur Parton kan förstås ur ett genus- och klassperspektiv. Hon har aldrig kallat sig feminist, och över huvud taget undvikit att ta politisk ställning offentligt. Men otaliga av hennes låtar handlar om fattiga kvinnor som blir illa behandlade, svikna och inte tagna på allvar. Ibland ger de triumfatoriskt igen, men ibland (särskilt i Partons tidiga produktion) fungerar deras historier helt enkelt som nattsvarta illustrationer av patriarkatet och klassamhället. Förutom den konstnärliga gärningen lyfter Smarsh också fram de stora summor som Parton skänkt till olika välgörenhetsprojekt. Och trots att välgörenhet aldrig kan betraktas som något i sig progressivt är det i högsta grad politiskt att Partons stiftelse till exempel klargör att papperslösa som söker ett visst stöd inte behöver lämna sådana uppgifter som gör att de riskerar att utvisas.
Sarah Smarsh skriver medryckande och personligt. Trenden bland journalister att låta sig själv ta plats kan bli tröttsam, men till denna essäistiska form passar berättelserna om de hårt prövade och tuffa arbetarklasskvinnorna i Smarshs egen släkt utmärkt. Hon skriver om sin mormor som fick barn när hon var 16 år, slet hårt i hela sitt liv och gång på gång fick ta sitt pick och pack och dra från män som behandlade henne illa.
Dessa kvinnor har, menar Smarsh, liksom Dolly Parton aldrig haft tillgång till någon feministisk teori. Trots det vet de mer om patriarkatet än de flesta, hävdar hon, och genom sina sätt att leva, att lämna destruktiva relationer och stå upp för sig själva och sina barn, så gör de feminism.
Här känns Smarsh väldigt typisk amerikansk i sitt sätt att närma sig feminism. Visserligen finns det en stor risk att man utesluter dem som mest behöver feminismen – som kvinnorna i arbetarklassen – genom att kräva kunskap om teori. Men om feminismen å andra sidan reduceras till individuella, om än beundransvärda, handlingar blir den ganska urvattnad. Prova till exempel att tala på samma sätt om socialism. Dessutom lägger allt detta tal om att agera ”feministiskt”, genom att till exempel lämna våldsamma män, ett stort ansvar på individen, vilket ju i och för sig är en amerikansk paradgren.
Jag kan också sakna ett lite mer kritiskt perspektiv på fenomenet Dolly Parton utifrån just de politiska glasögon som författaren säger sig ha på sig. Hon lyfter visserligen problematiken med Partons turistattraktion som fram tills nyligen hette Dixie Stampede, och som fick kritik både för att ordet ”dixie” förknippas med romantisering av söderns slavsamhälle och för att den framställde inbördeskriget som ett jippo. Men Den amerikanska podden Dolly Parton’s America som kom för ett par år sedan lyfte på ett mycket mer förtjänstfullt sätt fram spänningsfältet mellan hennes status som feministisk queerikon och hennes ofta provocerande sätt att undvika att öppet ta politisk ställning.
Men om Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar läses som en välskriven och underhållande hyllning till en våra mest legendariska artister, så gör den vad den ska med glans.
