Inrikes 19 april, 2018

Den svenska arbetaren är oftare kvinna än man

I en rapport för tankesmedjan Katalys har ekonomhistorikern Elinor Odeberg slagit fast att den svenska arbetaren allt oftare är en kvinna. Den arbetande industrimannen som arbetarklassen känner honom har blivit mindre vanlig i takt med att den svenska ekonomin gått från att vara i huvudsak industribaserad till att nu vara i huvudsak tjänstebaserad. – Vi har en förlegad syn på arbetarklassen som utgår från en mansnorm, säger Odeberg.

Det är genom rapporten ”Arbetarrörelsens blinda fläck” som ekonomhistorikern Elinor Odeberg slår fast att den industriarbetande mannen inte längre är norm för arbetarklassens sammansättning. Rapporten, som presenterades den 9 april, pekar på att ekonomin under 1900-talet gått från att vara baserad kring arbete i industrin till att i dag vara mer tjänstebaserad. Den största delen av tjänsteproduktionen utgörs av arbete inom offentlig sektor och inom handeln vilket bägge är kvinnodominerade arbetsområden. Den svenska arbetaren arbetar alltså i högre grad som exempelvis undersköterska, barnskötare eller butiksbiträde än som industriarbetare. Rapporten konstaterar att industrin fortfarande har en viktig betydelse för Sveriges export och ekonomi men att det är framförallt tjänstemannasidan av industrin som växer medan antalet arbetare inom industrin blir allt färre som ett resultat av ökad frihandel och globalisering.
– De två stora tjänstesektorerna, offentlig sektor och handel, domineras av kvinnodominerade yrken såsom barnskötare, butiksbiträden och lokalvårdare, säger Odeberg.

I takt med att arbetstillfällena inom tjänstesektorn under 1900-talet ökat har också andelen kvinnor som arbetar successivt blivit större. En förklaring till att kvinnodominansen är så stor inom just tjänstesektorn är samhällets genusarbetsdelning. En majoritet kvinnor har historiskt sett utfört samma typer av arbetsuppgifter oavlönat. Framväxten av välfärdsstaten har gjort att stora delar av det som tidigare gjordes i hemmet nu görs avlönat på en arbetsplats.
– Förskjutningen från varuproduktion till tjänsteproduktion innebär nya utmaningar som arbetarrörelsen måste vara beredd att möta för att fortsätta vara relevant, säger Odeberg.

Svårare organisera arbetare inom kvinnodominerade yrken än inom industrin

Att andelen arbetare inom varuproduktion minskat samtidigt som andelen arbetare inom den kvinnodominerande tjänsteproduktionen ökat påverkar det fackliga arbetet. Fackförbunden har problem att locka arbetare att organisera sig fackligt vilket visar sig i att den totala organiseringsgraden i dag är på den lägsta nivån sedan början av 1970-talet. Arbetare i de kvinnodominerade yrkena är i betydligt lägre grad fackligt organiserade än arbetare inom varuproduktionen. Detta är enligt rapporten delvis en följd av att tillgången till det kollegiala kollektivet på kvinnodominerade arbetsplatser inte är lika god.
– Varuproduktion sker ofta på större arbetsplatser som en fabrik eller en byggarbetsplats där arbetet sker gemensamt ”på golvet”. Med undantag av stora företag som Ikea, H&M eller större offentliga arbetsgivare som sjukhus och äldreboenden, utgörs tjänstearbetet oftare av små enheter med ett fåtal kollegor, eller inga kollegor alls. De mest utsatta arbetena är ensamarbete i privata hem: RUT-tjänster, hemtjänst och personlig assistans, kommenterar Odeberg i rapporten.

Förskjutningen från varuproduktion till tjänsteproduktion innebär nya utmaningar som arbetarrörelsen måste vara beredd att möta för att fortsätta vara relevant

Kommunal är det fackförbund som organiserar flest arbetare inom offentlig sektor. Fackförbundet ökade sitt medlemsantal under 2017 men förbundet har inte lyckats återhämta sig efter det historiskt stora tappet år 2016 när man tappade över 11 000 medlemmar från förbundet. Enligt rapporten går det att dra en koppling mellan ökade privatiseringar av offentliga tjänster och den negativa utvecklingen i organisationsgraden. Den offentliga sektorn har enligt Odeberg gått från att vara en större enhet till att delas upp i flera mindre enheter drivna i privat regi. I de privatdrivna enheterna är organisationsgraden lägre och otrygga anställningsformer vanligare. Typiskt manligt kodade arbetaryrken som bilmekaniker, elektriker eller maskinoperatörer skyddas dessutom i viss mån av behörighetskrav och yrkestitlar. De typiskt kvinnligt kodade arbetaryrkena kräver ofta inga formella förkunskaper vilket gör att personer som jobbar som till exempel lokalvårdare, personlig assistent eller fritidsledare är mer sårbara för villkors- och lönedumpning.
– Systemskiftet från varor till tjänster kan sägas ha lett till en försämring av arbetares villkor kopplat till att organiseringen, och därmed upprätthållandet av det fackliga löftet, är svagare, skriver Odeberg i rapporten.

Uppdatera klassanalysen

Elinor Odeberg vill med rapporten visa att klassanalysen behöver uppdateras så att kvinnors arbete ges mer uppmärksamhet. I dagsläget betraktas fortfarande de manligt kodade yrkena som norm för arbetarklassen vilket gör att det fackliga arbetet till viss del är felriktat.
– De framgångar som den fackliga organiseringen inneburit för arbetarklassens män kommer allt färre till del till följd av strukturomvandlingen. Allt fler står inför arbetslöshet, omställning eller att kliva in i kvinnligt kodade arbetaryrken istället. För att höja arbetarklassens villkor är det därför arbetarkvinnors arbete som måste synliggöras, uppvärderas och organiseras.

_______________________________