”Kursen ligger fast” är rubriken på en artikel som Kalle Larsson nyligen publicerade i den dagstidning som är helt dominerande i min valkrets. Vidare är Kalle ganska säker på att besökarna på partisamlingen skulle ”få se ett parti som är självsäkert och framåtblickande”. Jag undrar om det verkligen blev den förhärskande slutsatsen bland dem som deltog i eller lyssnade på arrangemanget. De jag känner som var där har snarare beskrivit ett påtagligt missnöje från många lokalorganisationer och en besvärande halsstarrighet hos partiledningen.
Kalles politiska deklaration är röd och feministisk, medan det gröna perspektivet endast benämns med orden ”människors självklara rätt till en livsmiljö att trivas i.” Kalle och andra borde ta del av de senaste klimatrapporternas beskrivning av hur människor, framför allt på sydliga breddgrader, får sin livsmiljö bokstavligen bortsopad av extrema väderleksfenomen (med all sannolikhet orsakad av i-världens konsumtion av fossilbränslen). Ordet ”trivsel” känns lite futtigt i sammanhanget. I övrigt delar jag mångt och mycket av det Kalle skriver om vad som borde vara partiets uppgifter. Det är sannolikt många som gått med i och stannat kvar i partiet för att minska ekonomiska orättvisor oavsett om dessa kan utläsas i tandstatus, semestervanor eller något annat. Kalle skriver att partiet ska fortsätta att vara en vänster ”som inte bara pratar – utan är beredda att ta striden mot makten.” Det sista är lite klurigt och jag är inte säker på att jag förstår hur Kalle menar. På den arena där Kalle och jag befinner oss är vi en del av makten i och med att regeringen förhandlar alla budgetar med oss samt miljöpartiet innan dessa läggs på riksdagens bord. Då blir det ju lite konstigt att ta strid mot makten, när man själv tillhör den.
Förvisso signalerar när detta skrivs fyra vänsterpartister att de ska strid mot makten och rösta emot regeringens försvarsproposition. Att i sista voteringen rösta mot regeringens proposition är detsamma som att stödja den borgerliga alliansens förslag. Det kanske inte vore så problematiskt om inte detta innebar ett anslag till försvaret som enligt uppgift är cirka 300 miljoner mer jämfört med vad som finns i den rödgröna budgetuppgörelsen. Blir detta verkligen resultatet så skrivs historia – aldrig tidigare har vänstern i riksdagen agerat för att militären ska få större resurser. Men jag undrar om detta är vad Kalle egentligen menar med ta striden mot makten.
För att återgå till en politik som på allvar vill ta itu med klassorättvisorna, har partiet två allvarliga problem som hindrar oss från att göra detta på riktigt. Det ena är den återvändsgränd vi hamnat i på grund av kommunistetiketten. Lasse Ohly har som ledare för det han själv kallar ett brett vänsterparti valt att ha kvar den beteckning en kongressmajoritet röstade bort för mer än tio år sedan. Även om detta säkerligen inte är hans avsikt blir hans etikettval en kvarnsten/ett sänke för alla oss som föredrar att arbeta politiskt med konkreta krav som exempelvis bättre villkor för kollektivtrafiken. De av oss som är tillräckligt gamla för att minnas den befrielse det innebar att slippa behöva förklara k:et i partinamnet, önskar inte den tiden innan 1990 tillbaka. K-debatten skymmer sikten för den konkreta vänsterpolitiken både externt och internt.
Partiledarens politiska beteckning uppfattas också, även om det alldeles säkert inte heller är hans avsikt, att revolutionsromantiker vädrar morgonluft. Kanske kan vi leva med att en distriktsordförande i ungdomsförbundet tycker att det är häftigt att på sin hemsida porträttera sig själv med en kalachnikov. Det är dock väsentligt fler än jag som inte kan fördra att det är OK för ledande företrädare i partiet att likna parlamentarismen vid en varm tröja som det kan vara bra att ha i vissa lägen men umbärligt i andra lägen.
Det andra stora problemet för partiet är det vidgade gapet mellan den bombastiska retoriken och det praktiska agerandet. Vid ett flertal tillfällen under Gudruns ordförandeskap har det i partistyrelsen funnits reservationer när de framförhandlade budgetuppgörelserna skulle godtas eller förkastas. Men när senaste budgetuppgörelsen slutbehandlades i partistyrelsen blev det ett enhälligt godkännande. Detta trots att borttagande av arvs- och gåvoskatter förenades med sänkta inkomstskatter och att gränsen för förmögenhetsskatt höjdes med en miljon. Staten avhänder sig därmed skatteintäkter som skulle kunna användas för att till exempel finansiera en förbättrad tandvårdsförsäkring. Det kommer att kännas kymigt att trycka på knappen för en budget med så stora lättnader för höginkomsttagare. Att prata högstämt mot klassorättvisor och sedan utan reservationer släppa igenom en skattepolitik som i praktiken vidgar desamma föder med rätta misstrogenhet.
Från några av dem som hållit sig till det interna partiarbetet alternativt den utomparlamentariska kampen, har det förekommit raljerande omdömen om oss som huvudsakligen utför vårt partiarbete via parlamentariska uppdrag på olika nivåer. Visst kunde det önskas lite mer kreativitet och nytänkande ibland. Men jag är övertygad om att en mer nyanserad framtoning i kombination med att de utlovade resultaten faktiskt levereras väcker större och mer varaktig uppskattning bland dem vi säger oss vilja företräda. Ett förtroende bland väljarna kan ta lång tid att bygga upp, men det kan också raseras väldigt fort. Vill vänsterpartiet fortsätta vara vanligt folks förlängda arm inne i de parlamentariska församlingarna är det hög tid att ta den kritik som framförs från bland annat medlemmar i Vägval vänster på allvar i stället för att utpeka oss som skadegörare.
