Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.
Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.
Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.
Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.
Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.
Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?
Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.
Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).
De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.
Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.
Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)
Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.
Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.
