Jag har länge längtat efter en sån här pjäs. En pjäs om skolbespisning och mattanter. Det är ett ämne jag har grubblat över sedan jag själv gick i plugget. Är de verkligen sådär torra även som personer? Gillar de sitt jobb och är de i så fall stolta över det?
När Måndag är fiskbulledag ska ha premiär är jag förväntansfull. Att dessutom Hans Wigren, Villes och Valles kompis ”Viktor”, har regisserat väcker de politiska förväntningarna. Det här är en pjäs i litet format som ska visas i skolorna. Den gamla strävsamma Ritva arbetar som mattant – eller rättare sagt kokerska. Den yngre Irene har äntligen fått jobb. Men friden störs av konsulten från ”Sekatör konsult” som måste skära ner bland personalen. Som upplagt för en hyllning till gemensam sektor och likvärdig service – och för en fet känga åt nyliberala personalminskningar.
Tyvärr måste jag säga att jag inte fattar nånting av den här pjäsen. Den är rolig (eller snarare lustig) och full med igenkänningar. Men vad vill den säga? Vilka tankar vill den väcka? Om skolelever skulle identifiera sig med den äntligen anställda Irene, och få en inblick i arbetslöshetens helvete – skulle hon väl varit i deras ålder och vittnat om hur nerbrytande arbetslösheten är i sig. Om det absurda i de snåla, kortsiktiga personalreduceringarna skulle illustreras, borde det vara den unga och käcka Irene som får behålla jobbet. Men Irene får behålla jobbet trots att Ritva är en skrutt med ryggont. Irenes skräck för arbetslösheten handlar främst om att hon saknar kompisar och alltid känt sig misslyckad – inte om att en god självkänsla obönhörligt slipas ner.
Pjäsen är nog kul för skolelever som kan känna igen sig i skolköksmiljön och de militärstrikta reglerna. Det är tänkvärt att en skolmåltid bara får kosta 8,30 kr – inklusive filmjölksalternativ – och att många faktiskt anstränger sig för att få eleverna att trivas. Den är troligen ett bra diskussionsunderlag för frågor om synen på anställda och om skolans behov. Men den skildrar främst personerna som mångfacetterade människor och inte som typer. Den är, om uttrycket tillåts, för realistisk för att utgöra ett exempel.
Pedagogteater
