CARACAS Skillnaden mellan Venezuela och Colombia är himmelsvid. Medan nio arbetare har mördats på Coca Colas anläggningar i Colombia av paramilitärer (som anklagas för att stå i tjänst hos USA-jätten), har arbetarna på flera av Pepsi Colas anläggningar i Venezuela förstärkt sin fackliga organisation och även ockuperat sina arbetsplatser när ägarna inlett lockout i avsikt att störta presidenten. ”En stängd fabrik är en ockuperad fabrik”, blev arbetarnas motto, uttalat för att försvara den politiska processen i landet.
Detta ägde rum under den två månader långa företagslockouten i december/januari. När lockouten misslyckades varnades arbetarna för att de ekonomiska sviterna av företagsägarnas aktion skulle betalas av arbetarna genom en halvering av löner och kollektivavtal. Det är detta som nu sker.
Arbetarna i facket på Pepsi Cola är bland landets mest stridbara och de har i hög grad anslutit sig till den nya landsorganisationen, UNT, som genomför sin konstituerande kongress 1–2 augusti. Medan CTV, den gamla landsorganisationen, stödde arbetsgivarna, har dess medlemmar lämnat CTV i en strid ström och anslutit sig till UNT.
I ett reportage som den alternativa nyhetsbyrån Aporrea gjorde i mitten av juli, underströk arbetarna och deras fackliga representanter att deras kamp handlar om att försvara arbetstillfällena och det framgångsrika kollektivavtalet som Pepsi försöker underminera.

Enligt facket ingår företagsstängningar som ett led i att underminera Venezuelas ekonomi och därmed öka missnöjet hos de breda folklagren. Hittills i år har över 2 000 företag stängts trots att regeringen instiftat en lag som förbjuder detta.
Pepsi Cola stängde nyligen två anläggningar och ställde 1 600 arbetare på gatan. Företaget har planer på att stänga ytterligare anläggningar. Den officiella ståndpunkten är att företaget befinner sig i kris men det andra kvartalet 2003 innebar en ökning av vinsterna med hela 19 procent och en volymökning av försäljningen på fem procent.
Pepsi Cola använder sig, i likhet med konkurrenten Coca Cola, av lokala tappningsföretag. I Venezuela heter Pepsis tappningsföretag Grupo Polar, den venezolanska bryggerijätten som ägs av en av Latinamerikas rikaste män, Gustavo Cisnero. Denne man var djupt inblandad i statskuppen den 11 april 2002 och aktiv i arbetsgivarstrejken i december-januari. Cisnero äger också den viktigaste tv-kanalen, Venevision samt en stor del av Latinamerikas viktigaste tv- och radiokanaler plus ett 40-tal företag i utlandet med 37 000 anställda.

Alliansen Cisnero-Pepsi är en uttalad motståndare mot den bolivarianska revolutionen.
De ekonomiska resurser som denna och andra multinationella-venezuelanska allianser besitter är gigantiska och deras politiska mediamakt utnyttjas kraftfullt mot regeringen Chavez och alla de sociala reformer som den genomfört och ämnar genomföra. Utan tvekan känner sig den gamla ekonomiska makten skakad av såväl regeringens folkliga stöd som de reformer den är i färd att genomföra.
Pepsi Cola i Villa de Cura har fått stöd av delstatens regering, som kontrolleras av den politiska högern.
Trots att Chavez öppet stöder arbetarnas ockupation och försvar av sina arbetsplatser, är det inte mycket han kan göra när delstatsguvernören skickar ut sina polis-styrkor för att kasta ut arbetarna och överlämna Pepsi Cola till sina lokala representanter. Men än så länge håller arbetarna ut och de har stått emot alla försök att storma fabriken.
Arbetarna anklagar även Pepsi Cola för att hamstra vete, precis som man gjorde under den två månader långa konflikten – på så sätt skapar man brödbrist i landet. På Coca Colas anläggningar i staden Valencia bröt nationalgardet, på order av Chavez, helt sonika upp Coca Colas jättelager och beslagtog tonvis med vete som hamstrats trots förbud.
Omedelbart skyndade sig USA-ambassadören Charles Shapiro och landets arbetsgivarorganisation att protestera mot vad de uppfattade som ett hot mot privategendomens helgd.
Pepsi Cola har även försökt att köpa ut arbetare genom att erbjuda dem lön fram till 31 december i år om de frivilligt säger upp sig.
Men få arbetare har accepterat, eftersom de inser att detta är ett sofistikerat försök av företaget att fragmentera den stridbara fackföreningen (och de vet att företagsledarna sällan håller löftena).
Dessutom finns det underliggande hot som säger att om arbetaren inte accepterar, så tvingas han genomgå en olidligt lång process i den venezolanska varianten av Arbetsdomstolen som kan dra ut flera år.
Därför inser arbetaren att han bara kan vinna om han kämpar tillsammans med fackföreningen, som företaget har kallat ”cancer”.
Villa Curas borgmästare, Estéfano Magione, sa till nyhetsbyrån Aporrea att Pepsi bara har betalt 37 000 bolivár (189 svenska kronor) i skatt under de tre senaste åren. Borgmästaren, en Chavist, är solidarisk med de ockuperande arbetarna och säger att deras ”protest är värd allt stöd, ty företagets angrepp på arbetarna är outhärdliga”.
– Vi har försökt att erbjuda Pepsi kommunens stöd i den så kallade krisen som företaget påstår sig genomgå. Vid ett tillfälle erbjöd vi oss att kontant inköpa 5 000 backar läsk som kommunen skulle dela ut gratis till folk. Men de svarade kort och gott nej. Företagets attityd är att det är beslutet att stänga fabriken, säger borgmästaren.

I december, mitt under arbetsgivarkampanjen mot Chavez, genomförde borgmästaren och myndigheterna en razzia i de jättelika lagerlokalerna för Pepsi i Villa Cura. De fann 600 000 läskedrycks-backar som Pepsi senare kastade.
– Vilken kris talar de om när de samtidigt kastar 600 000 lådor med läsk? frågar sig Estéfano Magione och fortsätter illustrera hur Venezuelas privata företagare medvetet saboterar ekonomin och folkets sysselsättning.
Förra året organiserade Barnastiftelsen i kommunen ett arrangemang för att samla in pengar för behandling av barn som är drabbade av skelögdhet. Borgmästaren vände sig till Pepsi och undrade om USA-jätten kunde skänka lite läsk. Pepsi skänkte fem backar läsk.