S-regeringens beslut att ge Beowulf mining tillstånd att bryta järnmalm i Kallak fick som väntat hård kritik. ”Nu sätts kortsiktig vinning framför samers rättigheter, djur och natur. Ofattbart”, skrev Miljöpartiets Märta Stenevi på Twitter. ”Sverige för krig mot naturen”, sade Greta Thunberg. Även Vänsterpartiet, som anklagats för att vilja omvandla sig till betongsossar, riktade skarp kritik mot beslutet.
En minst lika intressant kritik har dock hörts från annat håll. När Kalle Sundin, utredare på det fackliga idéinstitutet Katalys, beskriver beslutet att godkänna gruvan i Kallak som ett ”förtroendeskadande snedsteg” gör gruvälskande sosseministrar klokt i att lyssna.
Kalle Sundin kan inte direkt beskrivas som en gruvhatare. För bara några veckor sedan skrev han på DN Debatt att Sverige måste ta sitt klimatansvar genom att öppna fler gruvor för brytning av mineral och metaller som behövs för elektrifieringen. För den idéströmning som Sundin tillhör – och som Vänsterpartiet närmat sig – borde klimatomställningen rentav vara gruvpolitikens kärna. Och det är just den idén som gruvan i Kallak riktar ett dråpslag mot.
Det här handlar nämligen inte om att bryta sällsynta jordartsmetaller som behövs för elektrifieringen, eller om den svenska stålindustrins omställning, utan om att bryta låghaltig järnmalm för export. Att köra över allt motstånd i klimatets namn blir ur detta perspektiv ett rejält skott i foten. Karl-Petter Thorwaldsson får ännu en av sina älskade gruvor, till priset av att legitimiteten för hela gruvpolitiken undergrävs.
Förutom de omedelbara följderna för människor och natur kan priset för Beowulf minings kortvariga och onödiga exploatering av Kallak också bli att andra, verkligt angelägna projekt försvåras. I ett försök att mildra kritiken framhåller regeringen nu att villkoren för tillståndet är ”hårdare än någonsin”. Och ytligt sett stämmer det. Som Arbetets politiske redaktör Daniel Swedin konstaterade lär gruvindustrin knappast jubla åt att Unesco blir en stående del i den svenska prövningsprocessen. Men med tanke på att få tvivlar på att gruvan faktiskt kommer bli verklighet kan resultatet bli ännu mer utdragna tillståndsprocesser – helt i onödan.
Det är motsatsen till vad klimatomställningen kräver. Om vi ska bli av med alla fossila energikällor, stänga kranen till Putins gas och stänga alla smutsiga kolgruvor, så behöver vi nämligen inte bara nya gruvor – för de metaller och mineraler som den fossilfria tekniken kräver – utan också nya kraftledningar, vindkraftsparker och fabriker. Projekt som ofta tar längre tid att utreda än att faktiskt bygga.
Samhällets kapacitet att utreda och pröva projekt mot den miljölagstiftning som finns i dag är en reell flaskhals. Lösningen är dock inte, som högern och lobbyisterna ofta hävdar, att kasta hela miljöbalken på skräphögen, utan snarare att snabbare sålla och prioritera mellan projekt. Det kräver också att vi utmanar den kapitalistiska logiken. Snarare än att utgå ifrån att alla projekt som privata investerare är villiga att satsa pengar på också är samhällsnyttiga, måste vi rangordna och prioritera projekt efter deras nytta för mänskligheten och klimatet. Tvivelaktiga projekt som gruvan i Kallak måste snabbt slängas i papperskorgen, i stället för att stjäla samhällets uppmärksamhet under år av utdragna och uppslitande konflikter, medan sådant som elnät till gröna industrisatsningar måste prioriteras.
Alla gruvor är inte en del av ett krig mot naturen. Men utan demokratisk planering och en politisk förmåga att värdera nyttan – bortom snäva lönsamhetskriterier – kommer vi aldrig kunna avgöra vilka industriella projekt som är värda sitt pris i form av lokal miljöpåverkan, och vilka som inte är det. Och lika lite som vi kan lämna den bedömningen till ideologiska gruvmotståndare eller ministrar som ”älskar gruvor”, kan vi lämna den till marknaden.
